Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Dina ministrar måste samarbeta, Löfven!

På måndagens presskonferens hävdade Löfven att ministrar som inte kommunicerar är "svensk förvaltningskultur". Det är helf fel, skriver Gunnar Wetterberg. Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN
Stefan Löfven lät som om han vill göra stuprören till norm. Det är helt fel väg att gå. Foto: / OKÄND
"Tillbaka till Oxenstierna!" Foto: / OKÄND

I sitt försvar för Anders Ygeman ville Stefan Löfven göra stuprören till norm. Det är helt fel väg att gå.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

På Stefan Löfvens presskonferens ställde journalisterna den självklara frågan. Varför talade inte Anders Ygeman och Peter Hultqvist med Anna Johansson? När de fick reda på Säpos och Försvarsmaktens oro över Transportstyrelsen borde det ha varit självklart för dem att vända sig till sin kollega.

Stefan Löfvens svar var häpnadsväckande. Han hävdade att detta var ”traditionell svensk förvaltningskultur”, och menade att den skulle man stå fast vid. ”Myndigheterna har ansvar för sina områden fullt ut; varje departement har ansvar för sina myndigheter”. Senare talade han om departementen som ”ganska självständiga”.

Självklart borde Ygeman och Hultqvist ha frågat Anna Johansson om Transportstyrelsen.

Formellt sett är det helt fel. De svenska myndigheterna är självständiga, men det är inte de enskilda departementen som har ansvaret för dem. Det är regeringen som kollektiv som har ansvaret, även om ärenden och myndigheter fördelas mellan departement av praktiska skäl. ”Regeringsärenden avgörs av regeringen vid regeringssammanträde”, slår grundlagen fast. Om det vore statsråden som hade ansvaret för ”sina” myndigheter skulle Sverige ha ministerstyre. Det har vi inte – tvärtom är det ett av de värsta skällsorden i svensk konstitutionell debatt.

Departementen är inte självständiga

Insiktsfulla statsmän har länge begripit att saker kan hamna mellan stolarna. Redan Axel Oxenstierna tog upp problemet i 1634 års regeringsform, den första grundlagen. I paragraf 17 finns det ett stycke byråkratisk poesi som jag älskar:

Endoch desse fem concilia [de fem ”urmyndigheterna”] därtill äre instichtade [instiftade], att alle riksens ärenden måge ordentligen och utan försummelse eller blanding drifvas igenom, och till konungens och riksens tiänst räckia hvarandra handen…

I regeringskansliet är detta formaliserat i kravet på gemensam beredning mellan departementen. Om ett ärende berör flera departement ska var och en säga sitt. För att understryka detta ombildades regeringskansliet 1997 till en enda myndighet, just för att motverka tendensen till att ”självständiga” departement.

Stuprören bäddar för fler haverier

Verkligheten ligger dock långt ifrån de kloka intentionerna. Det hör till kanslihusets vardag att departementen tävlar med varandra om makt och inflytande, ofta genom att tjyvhålla på information. Stuprörstänkandet är ett fördärvligt oskick, med tsunamistrulet och Nuonaffären som långtifrån enda exempel.

Problemet är att Stefan Löfven med sitt kategoriska uttalande om ansvarsfördelningen upphöjer stuprören till norm. Självklart borde Ygeman och Hultqvist ha frågat Anna Johansson om Transportstyrelsen – det är den gemensamma beredningen och ”räcka varandra handen” som borde vara den goda förvaltningskulturen, inte några vattentäta skott mellan revirbevakande departement.

Vid presskonferensen öppnade Stefan Löfven för att se över departementens arbetssätt. Det räcker inte - hela regeringskansliets organisation borde omprövas, så att det blir en samlad och effektiv myndighet som reformen 1997 syftade till. Då minskar risken för de återkommande haverier som stuprörsorganisationen ofrånkomligen leder till. Tillbaka till Oxenstierna!

 

Läs också:

Det räcker inte med nya ministrar, Löfven

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!