Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Det är överskattat med utbildning i Sverige

”Mer utbildning” blir svaret på alla svåra frågor. Men arbetslivet är Sveriges bästa skola, skriver Gunnar Wetterberg

”Mer utbildning” blir svaret på alla svåra frågor. Men arbetslivet är Sveriges bästa skola.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Omkring hälften av de senaste årens nyanlända invandrare har bara grundskola eller inte ens det. I årets rapport pekar SNS Konjunkturråd på detta integrationens kanske svåraste problem.

Regeringens svar har varit ”gymnasiekompetens åt alla”. Partikongre(s)sen ska ta beslut om skolplikt till 18 års ålder. LO har luftat tanken på skolplikt till 40 år för dem som inte har grundskola.

Allt längre utbildning har blivit svaret på integration, arbetslöshet och konkurrenskraft. Problemet är bara att verkligheten inte riktigt följer med. Omkring 25-30 procent i varje årskull har svårt att fullfölja gymnasiet så som de planerande statsmakterna har tänkt sig. Åtminstone tio procent misslyckas helt och hållet. Många av dem kommer sedan inte in på arbetsmarknaden. Enligt Konjunkturrådet har gymnasiets problem ökat med de senaste förändringarna.

Risken med mer utbildning, gymnasiekompetens och skolplikt som universalkur är att boten blir värre än soten. Att misslyckas med sin skolplikt blir mer stigmatiserande än att avbryta en frivillig skolgång. I arbetsgivarnas ögon blir misslyckandet än mer påtagligt.

När jag för en del år sedan rotade i arbetslivets kvalifikationskrav lärde jag mig att svensk industri i början av 1900-talet konkurrerade med billig arbetskraft. Gradvis blev produktionen mer sofistikerad och produktiviteten ökade. Det betydde att industrin kunde betala högre löner och ändå konkurrera.

Risken med mer utbildning, gymnasiekompetens och skolplikt som universalkur är att boten blir värre än soten.

I mycket var det de billiga, lågproduktiva arbetarna som blev alltmer välbetalda och effektiva – utan att sätta sig i skolbänken. Människor lärde sig det nya de behövde på arbetsplatsen. Inte minst många äldre – som ofta bara hade sexårig folkskola – hade ofta arbeten som ansågs kräva betydligt högre utbildning än de formellt hade.

Det svenska arbetslivet är i hög grad ett lärande arbetsliv. Det borde vi ta fasta på och vårda. För de flesta är det naturligt att gå från grundskolan via gymnasiet ut i arbetslivet, men vi gör uppgiften onödigt svår om alla måste ta den vägen. För skoltrötta och nyanlända borde det finnas fler vägar.

I debatten talas det om ”enkla jobb” som något statiskt. Vad man tappar bort är att många människor börjat med okvalificerade arbetsuppgifter men successivt skolats in i det som är betydligt svårare. Ambitionen att alla ska vara utbildade undersköterskor och sjuksköterskor när de börjar gör trösklarna onödigt höga och vårdens och omsorgens rekrytering svårare än vad den skulle behöva vara. Målet borde istället vara att alla ska vara undersköterskor – inom tre år från att de har börjat.

Skolan, vården och omsorgen skulle kunna skola in många människor. Haken ligger i dagens överdrivna kvalifikationskrav. För att integrationen ska lyckas måste arbetsgivarna tänka om sin organisation. Genom att frigöra sin kvalificerade personal från rutinuppgifterna kan fler människor få börja från början och sedan gå vidare. Det är det bästa sättet att ta vara på det lärande arbetslivets styrka.


Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. 


Läs också:

Politiker måste våga säga nej till folkomröstningar


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.