Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Desperationen lyser igenom, Liberalerna

Liberalernas ekonomisk-politiske talesman Mats Persson hotar skattereformen med sina krav. Här med partiledaren Nyamko Sabuni.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Partier som hamnar under fyraprocentstrecket blir lätt stirriga. Liberalerna hotar grunden för en sund skattepolitik.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Häromdagen intervjuades Liberalernas ekonomisk-politiske talesman Mats Persson av Svenskt Näringslivs cybermegafon fPlus. ”Löftet: Inga skattehöjningar efter corona”, trumpetade rubriken.

Rubriken stämde inte riktigt. Vad Persson sade nej till var höjda kapitalskatter, 3:12-skatter och fastighetsskatt. Och det handlade inte bara om städarbetet efter coronan – det handlade om den utlovade skattereform som är en av januariavtalets viktigaste punkter, alltså utformningen av skattesystemet de närmaste decennierna, om man ska döma av den senaste reformens livslängd.

Desperationen lyser igenom. När Persson ska försvara dagens 3:12-skatter använder han de höga skatterna på arbete som argument. Det verkar rätt förvirrat. Vore det inte klokare att minska gapet mellan skatten på arbete och skatten på kapital? Då skulle 3:12-reglerna så småningom kunna fasas ut, så att utrymmet för skatteplanering minskar. 

Det borde i själva verket vara ett av skattereformens allra viktigaste mål – men med ultimativa uttalanden hotar Liberalerna de nödvändiga kompromisserna redan från början.

Det är skatten på arbete som är det svenska skattesystemets största problem, vare sig löntagare eller entreprenörer beskattas. De stora behoven framöver – demografin, klimatet, beredskapen – måste betalas genom att många människor gör rätt för sig. Men arbetslusten hämmas av marginalskatter över 30 procent redan för låginkomsttagare och mer än det dubbla för egenföretagare. 

Att befästa ett sådant skattefrälse är knappast särskilt liberalt.

Då är det orimligt att utfärda fribrev för kapital och fastigheter. Tvärtom – ända sedan regeringen Persson har deras ägare gynnats av flera framlobbade förändringar: slopade skatter på arv, gåvor och fastigheter och investeringssparkonton som lättar beskattningen av kapitalvinster. Om Liberalernas tvärnej skulle bestå betyder det att partiet slår vakt om dem som redan har på det växande nyas bekostnad. Att befästa ett sådant skattefrälse är knappast särskilt liberalt.

Det är klokt att staten går in med stora extrautgifter i coronakrisen. Frågan är hur underskotten ska betalas. Med god växtkraft i ekonomin skulle staten kunna växa sig ur skulden – men även då vore det klokt att lindra beskattningen av arbete, så att tillväxten går snabbare. Redan därför borde något av balansen mellan kapital och arbete återställas.

Men frågan är om det räcker. I år fyller de första fyrtiotalisterna 80 år. Det är då behovet av äldreomsorg sätter in på allvar – och dessutom har coronan avslöjat stora brister som måste rättas till. Därutöver kommer klimatomställningens kostnader, som kommer att sluka tiotals miljarder. 

Om staten dessutom ska ha finansiellt manöverutrymme vid nästa pandemi eller finanskris, då räcker det inte att vänta på tillväxten för att pressa ned skuldkvoten. Gamla pengar måste betala mer för att nya ska kunna växa och bidra till att lösa problemen.

Då vore det trist om Liberalerna har gjort sig irrelevanta.