Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Den låga räntan hotar pensionen

Den låga räntan blir dynamit i nästa avtalsrörelse. Om räntan inte vänder uppåt hamnar avtalspensionerna i gungning.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

För allt fler pensionärer har avtalspensionerna blivit en allt viktigare del av ålderdomens trygghet. ITP och liknande tjänstepensioner innebär att flesta av morgondagens pensionärer kommer att få en ganska hygglig tillvaro, även om den nya allmänna pensionen inte är lika ”generös” (=ohållbar) som ATP.Men det finns en fara. Den låga räntan skakar Europas pensionslöften i grunden. De pensionssystem som bygger på de blivande pensionärernas sparande har alltid lutat sig mot de långa statsobligationerna för att lova en tillväxt med några procent om året.

Sedan några år är detta inte längre givet. Kriserna efter Lehman Brothers och Grekland ledde till att centralbankerna sänkte räntorna ända ned till negativa nivåer, i hopp om att företagen skulle investera igång konjunkturen med billiga pengar. Efter Brexitomröstningen hämtade sig aktierna snabbare än räntan. En del bankekonomer talar nu om tio års lågränta.


Om de låga räntorna blir bestående kommer Europas livförsäkringsbolag att bli alltmer klämda. Alla pensionsbolag som lovat pensionärerna ett visst belopp i pension råkar illa. Ju mer räntorna faller, desto större kapital krävs det för att avkastningen ska uppfylla löftena.Där är vi nu. I EU ligger frågan om räntan hos EIOPA, Europas försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet. EIOPA har flaggat för att man kommer att sänka den långsiktiga jämviktsräntan. Om denna sänkning kommer till stånd måste många försäkringsbolag få in mer kapital för att uppfylla löftena till de framtida pensionärerna.

Antagligen är det ingen risk för att regeringarna låter försäkringsbolagen gå omkull. I Tyskland är läget mer ansträngt än i Sverige. Om försäkringsbolagen hamnar i trångmål skulle det kunna leda till en utförsäljning av obligationer och aktier som kan få förödande konsekvenser på de finansiella marknaderna. Det kommer EU:s regeringar att göra allt för att undvika – de kanske till och med skulle vara beredda att låta försäkringsbolagen pruta på de garantier om den årliga avkastningen som bolagen ställde ut under den tvåsiffriga inflationens dagar.


Däremot blir pensionsbolagens öde de svenska arbetsmarknadsparternas problem. I det gamla ITP-systemet skulle arbetsgivarna ha varit tvungna att slanta in. De hade lovat sina pensionärer att pensionerna skulle bli en viss procent av slutlönen. Om pensionsbolagens avkastning inte matchade löftet var det bara att skjuta till mer pengar.Med det nya pensionssystemet lovar arbetsgivarna bara att sätta av en viss procent av lönen varje år, och sedan får pensionsbolagen förvalta pengarna bäst de kan.

Det är en bekväm lösning – de blivande pensionärerna får själva stå risken. Men om det leder till alltför låga pensioner blir den smarta lösningen ohållbar. Det är därför allt fler fackförbund kräver höjda avsättningar till pensionssystemen.

Så länge den låga räntan består blir detta ett allt viktigare inslag i avtalsrörelserna – promillena i pension är mycket viktigare än procenten i lön, eftersom vi lever så förtvivlat länge. Tjänstepensionerna borde bli den största frågan i nästa avtalsrörelse.