Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Covidkrisen visar världen att det går att ställa om

Bara de stora krigen har på ett så handgripligt sätt ruskat om praktiskt taget alla människors vardag som pandemin. Det kan hjälpa när det gäller att lösa klimatkrisen.
Foto: PATRICK PLEUL / DPA/IBL

Covidkrisen blev varken så djup eller så lång som många befarat. Men den gröna omstarten kan ta spjärn i våra omskakade huvuden.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Många drömmer om massiva gröna insatser för att hjälpa ett kvaddat näringsliv på fötter. Så har det ofta varit efter kriser och krig. Andra världskrigets förödelse banade vägen för en väldig teknisk modernisering av Europa. Återhämtningen efter nittiotalskrisen präglades av den stora IT-omställningen.

Men knappast nu. Krisen har slagit hårt mot några begränsade tjänstesektorer, men det mesta har rullat på trots nedstängningar och social distans. Hotellen och restaurangerna står kvar – om krisen lett till konkurser, så kan nya ägare ganska enkelt ta över.

Påfrestningen på arbetsmarknaden verkar också mindre än under nittiotalskrisen. När stora industrier slogs ut fick många medelålders och äldre gå från sina jobb. I servicenäringarna är det unga och invandrare som drabbats av dagens kris.

Normalt sett är det lättare för yngre att komma tillbaka när arbetsmarknaden vänder. Nittiotalets kris ledde till millennieskiftets utanförskap, folk i femtioårsåldern halkade ut i långa sjukskrivningar och förtidspension. Det är illa i dag, inte minst för invandrarna, men förhoppningsvis kommer inte lika många att drabbas som då.

Egentligen är detta en välsignelse – chansen att världens ekonomier snabbt kommer på fötter igen är ganska stor, antagligen bättre än efter finanskrisen 2008. Men för drömmarna om den gröna omstarten är de goda nyheterna smolk i bägaren. Det finns inte så mycket lediga resurser som snabbt kan tas i anspråk för stora gröna projekt.

Men vi kan hoppas på en annan effekt. I ett avseende har covid varit mer dramatisk än de flesta andra kriser i fredstid.

Bara de stora krigen har på ett så handgripligt sätt ruskat om praktiskt taget alla människors vardag. Miljarder människor har tvingats leva och arbeta på helt andra villkor än tidigare – och den omruskningen blir kanske coronans viktigaste bidrag till klimatarbetet.

Kanske signalerar detta en större beredskap för många fler omställningar, som tillsammans lindrar trycket på planeten.

Det hänger på pedagogiken. Om världens opinionsbildare kan utnyttja rädslan för viruset till att tala om att klimatförändringarna kan bli något mycket värre – då skulle många fler inse att det krävs stora omställningar för att lindra hoten, men också att sådana uppoffringar faktiskt är möjliga.

Då står hoppet inte till politiska prestigeprojekt, utan till att bygga vidare på de beteenden som redan börjat förändras under pandemin. 

Digitaliseringen har fått en väldig skjuts, som banar väg för färre möten, färre kontor, mindre pendling, färre flygresor och mera återbruk. Och det stannar inte där. En halv miljon britter slutade äta kött 2020, dubbelt så många som året före, rapporterar Katrine Marçal.

Kanske signalerar detta en större beredskap för många fler omställningar, som tillsammans lindrar trycket på planeten. Globala utsläppsavgifter, gränsöverskridande flygskatt, ökat återbruk på snart sagt alla områden och förnybara alternativ till betong, stål och fossila bränslen – allt detta kommer att beröra var och en, men coronan borde göra det möjligt att förklara varför och till vilken nytta. 

Då vore mycket vunnet.