Gunnar Wetterberg
Det är svårt att ranka högre utbildningar, men de listor som görs upp talar ändå sitt tydliga språk. Bland de första 15 universiteten på URAP 2014‒2015 finns det bara fyra europeiska lärosäten: Oxford, Cambridge, London University College och Imperial College.
Härförleden varnade British Academy för att utländska forskare och lärare är på väg att bryta upp från de brittiska universiteten. Omkring 40 000 utländska forskare och lärare arbetar idag i Storbritannien, en åttondel av hela kåren. Bortåt hälften verkar vid lärosätena i London och sydöstra England, men påfrestningen riskerar att bli störst på Nordirland, där de utgör en fjärdedel av de akademiska lärarna och forskarna.
Oxford och Cambridge
Det kan vara frestande att hånflina och tycka att britterna får skylla sig själva, men skadeglädjen är en farlig berusning. En kraftig försvagning av det förenade kungadömets universitet skulle bli ett problem för hela Europa. Universiteten har inte sin största styrka i enskilda lärare och forskargrupper, utan i det breda och djupa mötet mellan olika vetenskaper och ämnen. Ju närmare oss de bästa akademiska miljöerna finns, desto lättare kan vi samverka med dem och hämta inspiration därifrån. Det är enklare att hänföras av briljansen i Cambridge än att lägga på åtta timmars jetlag för att snylta på Berkeley eller Seattle. De andra europeiska lärosätena ligger betydligt längre ned på listan, och det vore inte lätt för dem att häva sig upp till de engelska lärosätenas anseende. De brittiska universiteten är viktiga för hela Europa.
Brexit
Allt fler svenska studenter väljer också att läsa vid de brittiska universiteten. Kanske betyder det att de får en bättre utbildning än de skulle ha kunnat skaffa sig hemmavid, men framför allt betyder det att de tidigt får del av en intellektuell gemenskap över gränserna. Det är en viktig bieffekt av att EU-studenter från andra länder får studera på samma villkor som sina brittiska kamrater – men efter Brexit riskerar de svenska gäststudenterna att få betala betydligt mycket mer, när britterna inte längre behöver lyda EU-kraven på likabehandling.
På så vis riskerar Brexit att leda till en akademisk försvagning av hela Europa. I förhandlingarna om villkoren borde Sverige därför ta upp hotet om intellektuell utarmning i det brittiska utträdets spår. Det handlar inte bara om villkoren för de studenter, lärare och forskare som idag bor och verkar i Storbritannien, utan också om förutsättningarna för nya generationer att ta sig till de akademiska mötesplatserna i England, Skottland och Nordirland.
EU borde kräva att unionens studenter även i fortsättningen behandlas på samma sätt som de unga britterna, och att Storbritannien fortsätter att delta i det europeiska forskningssamarbetet. Det skulle vara till gagn för båda parter. Intellektuellt skapande är inget nollsummespel – den akademiska isoleringen av Storbritannien skulle i det långa loppet bara skapa förlorare.
Läs också: