Gunnar Wetterberg
De senaste valperioderna har talmansvalet blivit ett stridsäpple. Vilket parti ska få riksdagens mest prestigefyllda post? Ska den gå till det parti som blivit störst, eller till det största partiet i den grupp som bildar regering? Senast har statsvetarnas nestor Olof Ruin föreslagit att posten ska rotera mellan blocken, och att socialdemokraterna därför borde avstå den till de borgerliga.
Men det mesta talar för att talmannens uppdrag i höst kommer allt annat än symboliskt. Den nya riksdagen ska sammanträda senast den femtonde dagen efter valdagen. Sedan ålderspresidenten förrättat upprop ska kammaren gå till val av ny talman.
Inom två veckor efter att den samlats ska riksdagen pröva om den har förtroende för den sittande statsministern. Det är första gången denna regel tillämpas. Både allianspartierna och Sverigedemokraterna har förklarat att de kommer att rösta mot Stefan Löfven.
Talmannen är kungamakare
Därmed blir det den nye talmannens ansvar att inleda överläggningarna om vem som ska bli ny statsminister. Talmannen kan lägga fyra förslag om vem det ska bli till riksdagen. Om alla förslagen förkastas måste ett extra riksdagsval äga rum.
Spekulationerna om vem som ska regera med vem är redan legio. Jag har sett förslag på allt från sex partier till ett, från en koalition mellan dagens röd-gröna till Annie Lööf som en ny Ullsten eller C. G. Ekman, från en stor koalition S+M som nödlösning till Löfven och Kristersson som parhästar i en tidsbestämd reformregering.
I detta läge kommer talmannens oväld, takt och klurighet att ställas på svåra prov. Då går det inte längre att hantera talmansposten som bricka i ett sinnrikt ”rättvisespel” mellan partierna.
Istället måste partierna redan nu fundera igenom vem som vore bäst lämpad att leda det grannlaga sökandet.
Gudskelov finns det ett enkelt svar. Det formulerades redan den 4 oktober 1976 av Thorbjörn Fälldin. Han hänvisade till de borgerliga partiernas uppfattning att talmannen borde hämtas från riksdagens majoritetsgruppering, men ”för innevarande mandatperiod är vi beredda att göra ett undantag från denna princip med hänsyn till att herr Henry Allard i alla partier har ett utomordentligt stort förtroende och har utövat talmanskapet med skicklighet och oväld”.
Björn von Sydow har det som krävs
I höst hoppas jag att Ulf Kristerssons får möjlighet att göra en Fälldin. Björn von Sydow var en utmärkt talman redan 2002–2006. Sedan dess har han verksamt bidragit till att höja konstitutionsutskottet över det partipolitiska käbblet. Han har en enastående bakgrund för värvet som talman: han är disputerad statsvetare, han blev planeringschef i Statsrådsberedningen under Ingvar Carlsson, han har suttit i riksdagen sedan 1994, och han har varit först handels- och sedan försvarsminister, två poster som gjort honom väl förtrogen med vad som krävs i en regering.
Björn von Sydow har skaffat sig anseende för just den ”skicklighet och oväld” som Fälldin prisade Allard för.
I höst hänger det på väljarna i Stockholms län. Genom att kryssa docenten på plats 22 på Socialdemokraternas lista kan de se till att valets efterspel blir mindre plågsamt än det annars hotar att bli.
Läs också: En S-M-regering vore bra för Sverige