Gunnar Wetterberg
Jan Björklund är lite av den svenska politikens Lucky Luke, han som drar snabbare än sin egen skugga. I fallet Begler har han så bråttom att han skjuter sin egen sak i foten.
Den svenska modellen med självständiga myndigheter har överlevt därför att den är praktisk. I det lilla landet har vi inte tillräckligt många kompetenta ämbetsmän för att byta ut stora delar av förvaltningen efter varje val. Därför har riksdagen och regeringen glädje av oväldiga myndigheter som avgör ärenden och levererar sakligt underlag.
Modellen har vuxit fram och blivit något mer än det nakna regelverket. För en del år sedan blev det knepigt när oavsättliga generaldirektörer ställde till skada på sina myndigheter. Då infördes tidsbegränsade förordnanden och möjligheten att i nödfall flytta vederbörande till regeringskansliet.
Ann-Marie Begler sparkades
Som Sten Heckscher redovisat var detta tänkt som en sista utväg ur ett ohållbart läge. Jag känner inte Ann-Marie Begler och jag har ingen annan inblick än den var och en kan få via gammelmedia, men det är svårt att se att det handlade om det nödläge som säkerhetsventilen tillkommit för.
Snarare verkar ha det ha handlat om ett nytt sätt att göra en kraftfull politisk markering. Om sakfrågan hade varit huvudsaken hade regeringen kunnat ge Försäkringskassan nya riktlinjer genom myndighetens regleringsbrev.
Men nu har efterspelet blivit lika betänkligt. Jan Björklund har krävt att regeringen ska ta tillbaka Begler, annars kommer alliansen att återinsätta henne efter valet. Någon dag senare anslöt Solveig Zander, C, medan Jakob Forssmed, KD, och Johan Forsell, M, verkade mer försiktiga.
Vad Björklund säger är att han tänker göra precis samma dumhet som den sittande regeringen – ja, med ännu mindre underlag. Om alliansen sparkar den nya generaldirektören för att ta tillbaka Begler har den understrukit den godtyckliga politiseringen av myndigheternas chefsposter.
Jan Björklund och Försäkringskassan
Både Björklunds och Strandhälls uttalanden är illavarslande för den svenska modellen med självständiga myndigheter. Med ängsliga/tjänstvilliga generaldirektörer skulle öppenheten råka i fara. Den svenska politiska kulturen behöver myndigheter som säger ifrån, och statsmakter som ger myndigheterna tydliga uppdrag genom lagstiftning, regleringsbrev och instruktioner.
Om generaldirektörerna ändrar inriktning på handläggningen efter förtroliga samtal med statsråd och statssekreterare blir det svårare att utkräva ansvar om något går fel. Luddigheterna kring Transportstyrelsen bär syn för sägen.
Möjligen kan Björklund och Strandhäll trösta sig med att Axel Oxenstierna skulle ha förstått dem. Han var en järnhård centralist, med styrning uppifrån och ned som rättesnöre i regeringsformen 1634, vår första grundlag. Men sedan dess har myndigheterna blivit mer sofistikerade, och kompetensen ger utrymme för större ansvar och tillit. Ett par hundra års hopgnetad erfarenhet kan nog tåla ett par obetänksamma utspel i en valrörelse, men tredje gången gillt vore en ful ovana.
Läs också: