Gunnar Wetterberg
Jag hör till dem som följt debatten om Natomedlemskap utan att kunna ta ställning. Det är svårt att väga fördelar mot nackdelar. Om Sverige blev medlem skulle vi få den hjälp som artikel 5 erbjuder, men i gengäld skulle vi vara skyldiga att komma till alla andra medlemmars hjälp på samma sätt. Trycket att delta i andra Nato-insatser skulle också bli stort.
De senaste dagarna har två nyhetsrapporter påverkat min bedömning. Det första var rapporterna om den sex mil långa pansarkolonnen mot Kiev. De ryska fordonen måste hålla sig på vägen eftersom de annars skulle köra fast i leran. Det påminner om den danska katastrofen i Ditmarsken 1500, när kung Hans män sträcktes ut i en alldeles för lång kolonn för att inte sugas ner i gyttjan – och slogs ut av de frisiska bönderna, som kunde terrängen som sina egna fickor.
Precis som då skulle en sådan kolonn vara lätt att slå ut – för den som hade rätt vapen, påpekar militära kommentatorer. När Irak retirerade från Kuwait i februari 1991 förintade amerikanskt bombflyg deras stridsvagnar och flera tusen soldater på motorvägen tillbaka till Basra.
Men Ukraina har inte de vapen som behövs. Därför står kolonnen kvar, och börjar kanske rycka fram. Nato är inte berett att hjälpa till – Putins hot om kärnvapen går inte att negligera.
Den andra faktorn är president Zelenskyjs vädjanden om en flygförbudszon över Ukraina. Sak samma – Nato är inte berett ta risken. Faran för att Ryssland skulle vidga konflikten är alltför stor.
Det kusliga är att Ukrainas säkerhetspolitiska läge i ett par viktiga avseenden är skrämmande likt det svenska. Sverige har inte heller bombplan. Det svenska flygvapnet skulle ha svårt att freda landets luftrum någon längre tid. Om Sverige skulle behöva slå ut invaderande styrkor, om Sverige skulle behöva upprätthålla ett flygförbud, så skulle vi också vara tvungna att vädja till omvärlden. Och då skulle omvärlden tvingas göra samma avvägningar som i Ukrainas fall.
Det är möjligt att utfallet skulle bli annorlunda. Sverige är medlem av EU, det finns avtal om samarbete med Nato och med viktiga Natomedlemmar. Sverige ligger närmare Natos kärnområde än vad Ukraina gör. Kanske skulle Sverige få det militära stöd som Ukraina just nu verkar be förgäves om.
Men det är inte säkert. Kärnvapenhotet skulle återkomma. Natos medlemmar skulle vara tvungna att göra samma krassa avvägning som de nu gjort – och hur mycket är då dagens sympati och utfästelser värda?
Artikel 5 har bara åberopats en gång, av USA efter den 11 september 2001. Det skulle naturligtvis finnas en risk att organisationen inte skulle infria sitt åtagande, om en liten medlemsstat utsattes för angrepp. Men det skulle en angripare inte kunna räkna med – och hotet om vedergällning vore mycket starkare än om det handlade om en icke-medlem i Nato.
Den svenska regeringen är inte längre lika kategoriskt negativ till medlemskap. Den verkar öppen för att ompröva säkerhetspolitiken i samråd med de andra partierna. I torsdags flaggade man för en höjning av försvarsanslagen till två procent av BNP, det som Nato förväntar sig. Artikel 5 skulle vara ett ömsesidigt löfte om stöd – men Ukrainas öde håller på att få vågskålen att väga över till medlemskapets förmån.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.