Gunnar Wetterberg

Anders Tegnells makt är inget arv från Oxenstierna

I debatten låter det stundtals som att Anders Tegnells stora makt under pandemin skulle vara ett direkt arv från Axel Oxenstierna. Det är fel.
Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Axel Oxenstierna var far till ämbetsverken, men knappast till dess självständighet.
Foto: OKÄND

Nej, Folkhälsomyndighetens stora frihet att ratta smittbekämpningen kan inte härledas till rikskanslern. Axel Oxenstierna var en järnhård centralist.   

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Plötsligt landar Axel Oxenstierna mitt i coronandebatten. Om och om igen hyllas alternativt förtalas rikskanslern som de självständiga expertmyndigheternas fader. I debatten låter det stundtals som att Folkhälsomyndighetens stora makt under pandemin skulle vara ett direkt arv från honom.

Men det är fel.

Före Oxenstierna (1583-1654) var den svenska förvaltningen en medeltida röra. Kungen styrde landet genom brev till 200 fogdar, skrivare och kamrerare följde majestätet vart han än for. Oxenstierna högg av centralförvaltningen från kungen och spikade fast den på slottet i Stockholm, som därmed blev huvudstad. 

Han delade in centraladministrationen i de fem urkollegierna – Svea hovrätt, krigskollegiet, amiralitetet, kansliet och kammaren. Där skulle adliga riksråd samsas med sakkunniga ofrälse. Han gjorde ståthållarna till landshövdingar för att hålla fogdarna i herrans tukt och förmaning. Modellen blev så framgångsrik att den härmades runtom i Europa – av Fredrik III i Danmark, ”den store kurfursten” Fredrik Wilhelm i Preussen, och i sinom tid av Peter den store i Ryssland.

Men självständiga verk, nej. Oxenstierna var en järnhård centralist. Regeringsformen 1634 föreskriver att staten ska styras uppifrån och ner – och allt ska revideras en gång om året. Varje kollegium skulle ledas av riksråd, de fem riksämbetsmännen, som från början också var tänkta som förmyndarregering.  

Självständigheten börjar under 1700- och 1800-talen. Efter Karl XII:s död antog riksdagen 1719 en ny regeringsform, upptakten till ”frihetstiden”. Borgarståndet drev igenom att inga myndighetschefer eller generalguvernörer skulle få bli riksråd. Reformen skar personalunionen mellan myndigheterna och regeringen.

För adeln var det välsignad arbetsmarknadspolitik, eftersom Karl XII hade utnämnt många fler generaler än stormaktens spillror kunde sysselsätta. Nu blev det många fler jobb att dela på, när bara kanslipresidenten – statsministern – fick sitta både i regeringen och som chef för ett kollegium, kansliet (regeringskansliet).

I slutet av 1768 tog sig självständigheten sitt mest spektakulära uttryck. Kungen och ämbetsverken gick i strejk mot regeringen. De började inte arbeta igen förrän de regerande mössorna utlyste nyval och hattarna kom tillbaka. 

Axel Oxenstierna skulle nog ha uppskattat smidigheten. Även om den inte är hans skapelse.

På 1800-talet förklarade Uppsalafilosofen Christopher Jacob Boström att staten var en spegling av Gud. Det gav högsta tänkbara legitimitet åt självständigheten, som sedan användes av byråkratin för att bromsa den inbrytande parlamentarismen. Under 1900-talet utvecklades dagens rollfördelning, där myndigheterna har stor frihet att agera inom de ramar som regeringen och riksdagen fastställer.

Men det är regering och riksdag som har det yttersta ansvaret. De får inte ligga sig i hur en myndighet avgör ett enskilt ärende, men annars har de stora möjligheter att styra myndigheternas arbete. I själva verket är det nödvändigt – eftersom olika myndigheter har olika ansvarsområden måste någon väga samman helheten. Det är regeringens ansvar, även i en pandemi.

Finessen med de självständiga ämbetsverken är dels att de ska kunna agera smidigt, dels att de ska bygga upp en opartisk sakkunskap. När kollegierna byggdes upp på 1600-talet krävdes centralism och kontroll för att strukturerna skulle sätta sig, men i dag skulle Axel Oxenstierna nog ha uppskattat smidigheten. Även om den inte är hans skapelse.   


Gunnar Wetterberg är författare till biografin ”Kanslern. Axel Oxenstierna i sin tid I-II”, som finns i förkortad pocketversion ”Axel Oxenstierna. Makten och klokskapen”.