Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

All klimatpolitik är inte så grön som den låter

Är solceller något som lönar sig för klimatet? Gunnar Wetterberg vill se mer utvärdering. Foto: COLOURBOX

I Almedalen stod klimatförslagen som spön i backen. Men vilka åtgärder lönar det sig att satsa på?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Är plastkassar bättre än bomull? Ska bilindustrin satsa på batterier eller biodiesel? Kan kärnkraften bidra till miljömålen – eller är den en teknologisk återvändsgränd? Hur mycket är elcyklarna värda? Elektriska lastbilsvägar, solceller – det var ingen måtta på vad staten borde hjälpa till med.

De senaste åren har allt fler krävt handfasta åtgärder i klimatpolitiken. Politiker och debattörer tar plats i det offentliga samtalet genom att kasta fram lagförslag och bidragsprojekt.

Men allt är inte lika grönt som det låter. Vad är vitsen med tre kronor i skatt på plastkassar, om skatten också drabbar återvunna påsar och sådana som är gjorda av majsstärkelse? Hur klok är satsningen på elbilar, om kraften kommer från kol? 

Det är inte lätt för lekmän att följa debatten. Medier vänder sig till forskare, men olika discipliner ger olika svar. För allmänheten är det svårt att bedöma vilka ämneskunskaper som är mest relevanta för svaren. Det är ännu svårare att avgöra om de står för konsensus, eller om de ifrågasätter den etablerade uppfattningen (och då kan de rent av ha rätt).

Vi behöver IPCC för åtgärder

För klimatdebatten är det en välsignelse att FN 1988 beslöt inrätta Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC). Det betyder att forskare världen över delar sina resultat med varandra och arbetar sig fram till gemensamma bedömningar – men också att de granskar kollegernas undersökningar och prövar vad som håller och vad som är tveksamt. Det betyder att allmänheten får nyanserade utlåtanden, där nya resultat vägs in – och ibland ökar de osäkerheter som forskarna markerar.

Problemet är när man ska gå från ord till handling. Då vimlar det av förslag – men IPCC har ingen motsvarighet när det gäller att utvärdera vad som är stort och smått, vad som är klokt och vad som är kontraproduktivt. Varje åtgärd har sin egen professor – men hur ser den sammanvägda vetenskapliga bedömningen ut?

I Sverige finns visserligen Klimatpolitiska rådet De ska utvärdera regeringens förslag, men uppdraget är för snävt, resurserna för små – och oberoendet inte alldeles förtroendeingivande. Vi behöver veta mer, inte minst om alternativen till det regeringen redan gör och föreslår, men rådet har bara tre heltidsanställda och leds av en centerpartistisk före detta partisekreterare, utan påtagliga forskningsmeriter. 

Utvärdera klimatåtgärderna

Sverige borde verka för att i första hand FN, i andra hand EU, inrättar en motsvarighet till IPCC, med generösa resurser för att utvärdera olika lösningar, men också komma med egna förslag. Det kan gälla kärnkraftens roll, det kan gälla olika sätt att beskatta utsläpp, det kan gälla hur byggandets behov av fossilstint stål och betong kan minskas.

Men i det här fallet behöver man inte vänta på andra. Tvärtom skulle Sverige kunna gå före genom att inrätta en egen oberoende expertmyndighet med uppgift att skärskåda klimatdebattens alla infall och uppslag. Den borde bemannas av kvalificerade utredare och forskare, som kan ta egna initiativ och har resurser att knyta till sig andra som kan ännu mer på olika områden. Då kan både den svenska och den internationella debatten berikas – och då finns det ett konkret exempel att peka på, när FN och/eller EU tar utvärderingen vidare.

Så suger vi upp klimatutsläppen. Experten förklarar.