Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Grekerna förlorade folkomröstningen

Grekiska folket firar valresultatet efter folkomröstningen. Foto: Christopher Furlong

Grekland röstade nej. Men till vad?

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Sett till de många och krångliga orden på valsedlarna röstade grekerna nej till villkoren som långivarna hade ställt upp för att fortsätta att låna ut pengar. Saken är bara att avtalet med långivarna löpte ut redan vid månadsskiftet. Och att premiärminister Tsipras, sedan hans regering i protest stormade ut från förhandlingarna, redan hade accepterat de flesta villkoren.

Skillnaden mellan vad långivarna bjudit och Greklands regering accepterat är för små för att förklara den ödesmättade tillställning som ägde rum i går. Det är uppenbart att valet handlade om något större. För flertalet grekiska nejsägare var det ett val för eller mot åtstramningspolitiken i sin helhet.

 

Mot den bakgrunden är det lätt att förstå resultatet. Problemet är att det aldrig är låntagaren som bestämmer villkoren för ett lån. Grekland är bankrutt och långivarna dess enda hopp för att undvika en total social och ekonomisk härdsmälta. Maktbalansen är därför av naturliga skäl skev. Grekerna har ingen makt i förhållandet och det är det de är trötta på. Det är därför de röstade nej och det är därför de firade i går – de firade en sen länge bortglömd känsla av stolthet och egenmakt.

Problemet är att den känslan inte har något med verkligheten att göra. Långivarna har pumpat in enorma summor i landet. Väljare i Tyskland och andra EU-länder vill inte finansiera Grekland. Särskilt inte som det ändå inte tycks finnas någon ljusning i sikte.

 

Om det tidigare var impopulärt att låna ut pengar till Grekland har det nu blivit politiskt omöjligt. Långivarna har tydligt förklarat att ett nejresultat innebär ett slut på förhandlingarna och kan svårligen backa från den utfästelsen. Snart finns inga euro kvar i Grekland. Och redan den 20 juli måste landet betala 3.5 miljarder euro till ECB.

 

Den grekiska regeringen har grundlurat sitt folk, som av allt att döma röstat för fortsatta euro-lån men med bättre villkor. Det hade kunnat finnas en väg framåt, om det fanns något slags förtroende för Grekland. Men Tsipras regering släckte hoppet om att landet skulle förändras. De pekade finger med ena handen och bad om pengar med den andra. Det är uppenbart att Grekland aldrig kommer att kunna betala sina skulder, och att avskrivningar därför hade behövts. Men så länge Grekland saknar förmåga att driva in skatter, härjas av korruption och klientelism, kommer landet fortsätta att bli bankrutt med jämna mellanrum. Därför har intresset för skuldavskrivningar varit begränsat hos långivarna. En seriös grekisk regering, med sjukdomsinstinkt och reformiver, hade kanske kunnat förhandla fram de avskrivningar landet behöver.

 

Tsipras regering förvandlade i stället relationen till långivarna till ett destruktivt spel, där reformer bara blev brickor att få pengar mot. Långivarnas ansvar ligger främst i att ha banat väg för den katastrof till grekisk regering som i går fick sitt folk att fira att det nu har förlorat sin sista livlina