Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gör din plikt, kväv din gråt

Poliser ska uppträda professionellt i offentligheten.
Foto: Ludvig Thunman

Poliser och andra samhällsbärande yrkeskårer ska uppträda professionellt i offentligheten. Gråta och skälva får de göra privat.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

På senare tid har poliser här och var i landet börjat "skriva av sig" i ytterst känslosamma ordalag i sociala medier. I berättelser på polisens officiella Facebookkonton gråts det och hulkas, kramas och stirras "hålögt ut i tomma intet" vid mord- och olycksplatser, som Csaba Bene Perlenberg skrev om i DN i tisdags.

"Jag vill visa människan bakom uniformen", förklarade en polis när fenomenet diskuterades i radions Studio Ett. Och där har vi förstås förklaringen. Vi lever i narcissismens tid, i jagbyggandets och klicksökandets tid. Människor vill visa vilka de är, synas och gillas på Facebook.

Men poliser bär uniform av ett skäl. Den understryker att polismannen är en myndighetsperson, att alla poliser följer samma reglemente. När poliser är i tjänst är de inte Kalle eller Samira, de är sitt yrke och sitt uppdrag. Och de förväntas behandla medborgare jämlikt, oavsett om dessa heter Kalle eller Samira. I uniformen sitter likheten inför lagen.

Polisens känsloyttringar ligger som sagt i tiden. Under supervalåret lät sjukvårdspersonal på ett sjukhus i Skåne trycka upp knappar med texten #Vårdpersonal mot rasism. Syftet var att demonstrera mot den valturnerande SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Personalen ville visa att de inte stod neutrala inför rasism. Men humanismen finns ju redan i yrkesetiken, i uppdraget. Personalen ville göra sig större än sina yrkesroller, breda ut sina egon och, indirekt, göra patienterna till publik. Det är förstås helt uppåt väggarna; i en vårdsituation är patienten huvudrollsinnehavare. Personalen är till för patienterna, inte tvärtom.

Sjukhusledningen var klok nog att förbjuda åsiktsknapparna. Men de gråtande poliserna tycks dessvärre ha sina chefers stöd. I Studio Ett hördes Fredrik Wallén, presschef hos polisen, jubla över alla de följare som polisen har lockat till sig. Han jublade inte en gång, utan två: Vi har så många följare! Han lät mer som managern bakom en melodifestivalvinnare än som en representant för Sveriges rättsväsen och våldsmonopol. Det var bedrövligt att höra.

Det är naturligtvis bra att polisen använder sociala medier för att kommunicera med medborgarna. Men det finns en reell risk att respekten för viktiga samhällsinstitutioner undergrävs när personal brister i professionalitet. Och det är faktiskt särskilt viktigt att det formella får styra i ett mångkulturellt och segregerat samhälle - i synnerhet när det domineras av en resursstark majoritetskultur med nedärvda kompiskoder. Det vet man i USA och det måste det officiella Sverige ta lärdom av.

En hemlighet bakom Sveriges framgång är att förvaltningen har fungerat väl. Den har inte fungerat väl för att medarbetarna har varit sentimentala och kramiga utan för att det funnits en tradition av sval och ytterst korrekt tjänstemannaheder.

Det arvet har ett omistligt värde.