Gnället på Moderaterna har gått helt överstyr

Gå inte på försöken att sänka Moderaterna. Sanningen är att partiet har fått rätt om det mesta och borde belönas av väljarna.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Det pågår ett slags ”Mosa Moderaterna-kampanj” inför valet. På opinionssidorna i Aftonbladet och Dagens Nyheter skrivs det spaltmeter om det svekfulla och opålitliga M.

Tonen går igen i debatten överlag. Även när SD borde vara den egentliga måltavlan får Moderaterna klä skott för kritiken. För det är M som har svikit sin ideal, borde veta bättre, borde ta ansvar för landet, borde stötta Magdalena Andersson som statsminister och så vidare.

Det negativa spinnet runt M håller dessutom på att bli självuppfyllande. När SD rycker fram i opinionen handlar inte diskussionen om vad som ligger bakom Jimmie Åkessons framgångar, utan allt kretsar kring varför det går så dåligt för Moderaterna. 

Eftervalsanalysen av det krisande M har redan dragit i gång trots att opinionsläget såg ungefär likadant ut inför förra valet – och trots att Ulf Kristersson mycket väl kan stå som valets segrare på söndag.

Det ska onekligen bli intressant att se hur mycket negativ respektive positiv bevakning som Moderaterna har fått under denna valrörelse när den så kallade Mediemätaren kommer.

Om de politiska partierna hade varit noterade på börsen skulle Moderaterna vara den mest undervärderade aktien just nu. För ser man till verkligheten bortom allt spinn har M varit synnerligen framgångsrika. 

Moderaterna har i princip varit S-regeringens tankesmedja under den gångna mandatperioden. Låt oss ta några exempel: 1) Coronakrisen. M sökte inte strid när pandemin sköljde in över landet, men drev regeringen framför sig både när det gällde behovet av masstestning och massiva stöd till näringslivet. 

2) Ukrainakriget. Medan S-regeringen famlade hjälplöst i månader stakade den M-ledda oppositionen ut kursen: Ja till Nato, ja till svensk vapenexport, ja till höjda försvarsanslag och ja till att kalla in försvarsberedningen igen. Allt detta sade S bestämt nej till – innan regeringen ändrade sig på samtliga punkter.

3) Elkrisen. Moderaterna försökte tillsammans med L, KD och SD rädda Ringhals 1 och 2 från nedläggning. I riksdagens näringsutskott krävde man exempelvis sommaren 2019 att regeringen skulle snabbutreda frågan om fortsatt drift av reaktorerna, men de rödgröna var obevekliga. Så sent som i måndags lade M fram ett genomtänkt program för att snabbt lindra elkrisen med satsningar på kraftvärme.

4) Kriminalpolitiken. Här går det inte längre att hålla räkningen på antalet M-förslag som S efter ett tag gör till sina. 

På område efter område är det Moderaterna som leder och S som dansar efter. Ulf Kristerssons parti skriker inte högst i debatten, svingar inte med några falukorvar eller söker varje chans till uppmärksamhet. Men Moderaterna har visat att de tar sakpolitiken på allvar och kan lägga skarpa policyförslag för att komma till rätta med de mest akuta samhällsproblemen. 

Ändå får M aldrig kredd för detta arbete eller för att de har uppvisat en betydligt större förmåga till strategiskt tänkande än S-regeringen – låt vara att konkurrensen är obefintlig.

I stället är det ett evigt gnällande. S försöker skyla över sin egen politiska tomhet genom att karaktärsmörda och förlöjliga Moderaterna. 

Måtte väljarna se igenom den desperata kampanjen.