Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Glöm inte epidemin med rån mot unga

Rånare under 15 kan leva vidare som vanligt: bo hemma, gå i plugget - och kanske dagligen stöta på sitt traumatiserade offer.Foto: ADOBE STOCK

Samhället låter grova ungdomsrånare komma undan med en klapp på huvudet för att de är barn. Det är ett fruktansvärt svek mot rånarnas offer.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Rånen mot barn mer än fördubblades mellan 2016 och 2019, enligt polisen. Om detta rapporterade SVT den 13 februari i år. 

Strax därefter skulle pandemin suga upp nästan allt syre i nyhetsrapporteringen. Men rånen har förstås inte upphört. Den 26 oktober rånades exempelvis två 13-åringar i småländska Lessebo. Rånargänget tog en jacka, ett par hörlurar och misshandlade ett av offren. 

Ungdomsrånen är ingen generell farsot, vissa områden är mer drabbade än andra. I Stockholm uppgav 8 procent av pojkarna i nionde klass, och 4 procent av flickorna, att de rånats under det senaste året (Stockholmsenkäten 2020). Men i Skarpnäck hade hela 13 procent av pojkarna rånats, som Mitt i Stockholm uppmärksammade i oktober. Vad gör det med ett samhälle när så många traumatiseras?

En majoritet av rånen polisanmäls aldrig, föga förvånande. Ett syfte med rånarnas våld och förnedrande är att skrämma offren till tystnad. Men hoten är också verbala: ”Vi vet var du bor och var din mamma jobbar.”

Barnen kan fortsätta sina liv som vanligt: bo hemma, gå i skolan – råna igen.

Dessutom är rånarna ofta unga. Det innebär att de knappt riskerar några vidare konsekvenser, om polisen råkar hitta dem. Några timmars samhällstjänst, kanske. Om rånarna är under 15 blir det ingen påföljd; socialtjänsten får som regel ta över och barnen kan fortsätta sina liv som vanligt: bo hemma, gå i skolan – råna igen.

Deras offer kan då i värsta fall räkna med att stöta på sina plågoandar dagligen, i skolan eller i hemkvarteren, och tvingas återuppleva skräcken och förödmjukelsen, dag efter dag. Vad gör det med ett barn? Vad gör det med barnets föräldrar, syskon, kompisar? 

Om de känner att samhället har svikit dem, har de inte fel. 

Föräldrar måste fråntas rätten att vägra låta sina barn delta i utredningar.

Samhället måste börja reagera och vidta mer resoluta åtgärder när barn utsätts för brott av andra barn. 

Ungdomsrånare bör självklart inte få gå kvar i samma skola som sina offer. Socialtjänsten måste få resurser nog att ha råd med tvångsomhändertaganden. Straffmyndighetsåldern bör ses över liksom möjligheten att häkta även minderåriga. 16-åringar häktas mer sällan sedan Riksåklagaren kom med nya riktlinjer 2017, med hänvisning till barnkonventionen. Det är att gå i helt fel riktning.

Sedan 2010 kan en brottsutredning mot den som är under 15, så kallad bevistalan, bara initieras av socialtjänsten, Socialstyrelsen eller den misstänktes vårdnadshavare (!). Självklart borde åklagare kunna fatta sådana beslut. Åklagare bör även kunna besluta om ungdomstjänst. 

Föräldrar måste fråntas rätten att vägra låta sina barn delta i utredningar. Däremot bör de kunna dömas till skadestånd om det bevisats att deras barn har begått brott mot andra barn.

Bristande gränssättning är skadligt för unga förövare, som riskerar att glida vidare in i kriminalitet. Men framför allt måste unga brottsoffer få upprättelse. 

Vuxenvärlden kan inte stå handfallen och låtsas vara neutral.