Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Ge inte Putin lillfingret – ge honom långfingret

Hotar med ”militär-tekniska åtgärder”. Vladimir Putin har redan visat att han är beredd att ta till våld för att uppnå sina politiska mål: i Georgien 2008 och på Krim 2014.
Foto: ALEXEI DRUZHININ/SPUTNIK/KREMLIN POOL / EPA TT NYHETSBYRÅN

Om västländerna backar nu är det mer än Ukrainas suveränitet som står på spel.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

I tre dagar har ryska och amerikanska diplomater förhandlat – ensamma, tillsammans med Natoländerna och med Europa inom ramen för OSSE. Men utfallet har varit noll och intet. 

USA vill fortsätta samtalen, men inte för att bocka av Moskvas digra kravlista, som bland annat kräver stopp för nya Nato-medlemmar. Däremot kan man tänka sig att förhandla om nedrustningsavtal.

Den ryska sidan har dock ställt sig kallsinnig till vidare diplomati. 

Att Nato skulle begå harakiri och låta Ryssland förverkliga sin imperialistiska dröm om en intressesfär är naturligtvis lika oacceptabelt som osannolikt. Det vet den ryska ledningen. 

Men att ställa orimliga krav i en förhandling kan tjäna flera syften: Det kan få motståndaren att acceptera en eftergift som annars hade varit stor och svår att svälja. Och att bjuda in till fruktlösa förhandlingar kan också vara ett sätt att få casus belli, en förevändning för att gå till attack.

Vladimir Putin har redan visat att han är beredd att ta till våld för att uppnå sina politiska mål: i Georgien 2008 och på Krim 2014. I östra Ukraina pågår kriget fortfarande – ett utnötande, lågintensivt skyttegravskrig som hittills har kostat 14 000 människor livet. 

Om väst backar kommer Moskva att se det som ett tecken på svaghet och förfall

Men för Ryssland har kostnaden inte varit särskilt stor. Västländerna införde sanktioner, ryssarna lärde sig att leva med dem. 

När Moskva ställer över 100 000 soldater längs med Ukrainas gränser – i vad som ser oroväckande mycket ut som en kniptångsmanöver – kan inte risken för krig viftas bort. Putin har hotat med ”militär-tekniska åtgärder” om hans krav ignoreras. Det kan, enligt Rysslandsexperten Gudrun Persson vid FOI, betyda att kärnvapen placeras i Belarus, eller att man genomför en bred invasion i syfte att störta regeringen i Kiev.

Under fredagen följdes hoten upp av en cyberattack mot ukrainska myndigheters hemsidor, där den som surfade in möttes av budskapet: ”Ukrainare! Var rädd, och förvänta dig det värsta.”

Det är ännu för tidigt att fastslå vem som ligger bakom attacken. Men det vore inte första gången ryska, statliga hackergrupper slår till mot Ukraina. Både vintern 2015 och 2016 slog ryska hackers ut elförsörjningen för tiotusentals ukrainska hushåll. 2017 släppte samma grupp lös ”NotPetya”-viruset, som riktade sig mot Ukraina men snabbt spreds över världen. Den sammanlagda förödelsen beräknas till 10 miljarder dollar.

Cyberattackerna är ett exempel på att den ryska aggressionen mot Ukraina också drabbar oss andra, inte minst i Europa. I veckan seglade ryska landstigningsfartyg in i Östersjön, vilket fick ÖB att höja beredskapen på Gotland. Och nu har ryska försvarsministeriet gått ut med att förband ur Östra militärdistriktet ska förflyttas ”långt från sina baser”. 

Det kan vara lockande för västländerna att erbjuda Putin något litet – som inflytande över Ukrainas utrikespolitik – för att erbjuda Ryssland en reträttväg utan att tappa ansiktet. Men det vore ett misstag. 

Om väst backar kommer Moskva att se det som ett tecken på svaghet och förfall. Lärdomen blir att vapenskrammel och hot lönar sig. Det gör oss inte säkrare, varken på kort eller på lång sikt.

Ger man Putin lillfingret kräver han snart halva Europa.