Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ge gangsters en chans att lämna gängen

Inrikesminister Mikael Damberg på besök i Tensta. Foto: OLLE SPORRONG
Ulf Kristersson (M) bad om överläggningar om brottsligheten och Damberg bjöd in.Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ett nationellt exitprogram för gängkriminella låter som en bra idé. Men det krävs mer än en stödtelefon och en samordnare.  

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

I dag blir det nya samtal mellan riksdagspartierna om åtgärder mot gängkriminaliteten. En åtgärd som brukar nämnas är avhopparverksamhet - hjälp till gängkriminella att klippa banden med sitt nätverk och börja ett laglydigt liv.

Det finns redan avhopparverksamheter, exempelvis i Stockholm, Göteborg och Malmö. Brå räknade till nio stycken totalt i landet, i en kartläggning 2016. Fyra drivs av myndigheter, som polis och/eller socialtjänst. Resten är fristående, som Fryshuset. 

Det låter lite, men Brå hävdade att det räckte, eftersom ”efterfrågan på stöd för att lämna en kriminell gruppering” utanför storstäderna ”i dag troligen inte är så stor”.  

Så tillbakalutade i sin analys är inte politikerna, numera.

Moderaternas idé om ett nationellt exitprogram ska realiseras, har regeringen beslutat.

Tufft för socialtjänsten i små kommuner

En sak som talar för ett sådant program är att man kan stödja kommuner utanför storstäderna. Att förvänta sig att små, överarbetade, för att inte säga överutnyttjade, socialtjänster på egen hand ska ta bli experter på avhopparprocesser - och släppa allt för att ta hand om en avhoppare eftersom han kan ha ändrat sig i morgon - är varken rimligt eller vettigt. 

Dessutom behövs metodutveckling, rutiner för hur olika aktörer ska samverka - och systematisk utvärdering. Bara en av de nio verksamheter som Brå studerade hade utvärderat sina insatser. 

De visste alltså inte huruvida deras speciella program - alla jobbar lite på sitt sätt - var verksamt eller om avhopparna gled tillbaka in bland skuggorna. 

Med tanke på de betydande insatser som en avhoppare får, med allt från samtalsstöd, drogavvänjning och skuldsanering till ekonomiskt bistånd, boende och arbetsförmedling, måste man självklart kvalitetssäkra arbetet. Att det inte ens har varit på tapeten säger en del om Sveriges kriminalpolitiska törnrosasömn.

Straffrabatter skrämmer ingen

Moderaterna vill också få upp avhopparvolymerna genom att konfrontera gängkriminella och ställa ultimatum: Antingen låter du oss hjälpa dig eller så kommer alla brottsbekämpande myndigheter att fokusera på att lagföra dig. 

Men en sådan metod förutsätter att rättsväsendet har resurser nog att punktmarkera sina utvalda offer. Och om den kriminelle vet att en lagföring på sin höjd kan leda till en generöst straffrabatterad minivistelse i fängelse, blir det inte mycket till ultimatum.

Ett nationellt organ skulle kunna se till att alla avhoppare får flytta långt ifrån sin kriminella hemmiljö. Det är bra, men om volymerna ökade - var skulle man skicka avhopparna? Ska Stockholm och Malmö byta gängkriminella eller ska någon ort på landsbygden ställa upp med bostad, jobb och socialt stöd?

Det saknas med andra ord inte utmaningar. Men att få i gång ett genomtänkt nationellt exitprojekt borde prioriteras.