Det är klart att president Barack Obama inte har tid att äta smörgåstårta och gaffla frihandel med LO, Saco och TCO när han är på sin blixtvisit i Stockholm. Våra svenska fackliga centralorganisationer borde i stället bjuda in sina, förvisso mycket svagare, motsvarigheter i USA. För de är oftast emot frihandel när den sätts på pränt i avtal.
Inför förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och USA har flera amerikanska fack nickat nådigt, för att sedan räkna upp det ena efter det andra som inte får inträffa. Ett av alla skräckscenarior är att amerikanska företag skulle investera i låglöneländerna i Östeuropa. Att de mycket fattiga medborgarna i Bulgarien och Rumänien skulle få det bättre ryms inte i den amerikanska fackliga solidariteten.
Men det är inte bara de få fackligt aktiva som värnar de inhemska jobben. Sedan 1933 finns Buy American-lagen som säger att staten, och organisationer som får statliga pengar, helst ska köpa varor och tjänster som producerats inom nationens gränser.
Krispaketet Recovery Act - med syfte att stimulera ekonomisk återhämtning - antogs vintern 2009, efter att Obama tillträtt som president. Däri stadgas att statligt finansierade investeringar - det må vara hus. tunnlar, parker eller järnvägar - ska byggas med hemmagjort materiel. Järn, stål och färdiga detaljer ska vara Made in USA.
Statsminister Fredrik Reinfeldt skulle lite fint kunna påpeka att det går att klara sig utmärkt utan sådan protektionism. Flaggviftande lämnas lämpligen till de tillverkare som tror sig tjäna på saken. Statens uppgift är att använda skattemedlen effektivast möjligt.
USA är nu inte ensamt om att hysa handelspatriotiska böjelser. Att Frankrike vill ha egna regler för att hejda Hollywood-filmer är det minsta problemet. Många av de regler EU har för säkerhet och miljö är skrivna för att passa de europeiska tillverkarna av till exempel fordon.
Men det är helt irrationellt att ha olika regelverk för bilar - det innebär bara onödiga kostnader för konsumenterna när företagen måste bygga fordonet i en variant för den amerikanska marknaden och en annan för den europeiska.
Någon kanske vill invända att EU är miljövänligare, ställer hårdare krav på låg bränsleförbrukning. Och visst bör EU slåss för det i förhandlingar. Men man måste räkna med att USA då hävdar att reglerna är en pappersprodukt. Mätningar visar att bilföretagens beräkningar underskattar bränsleåtgången med 30 procent. Det är en typsituation för när det kan sluta i kompromiss.
Förhandlingarna om TTIP, transatlantiska handels- och investeringspartnerskapet, kommer att innebära en mängd jämkningar till livliga protester från branschorganisationer och intressegrupper. Men ju mer långtgående resultat, dess bättre.
Att handla fritt lönar sig i det långa loppet. So please buy the best product, Mr President. American or not.