Det finns ofta skäl att sucka över Frankrike och fransmännen. De strejkar för mycket, dras med för stora budgetunderskott och gillar protektionism. Men efter den fasansfulla halshuggningen av läraren Samuel Paty har Frankrike visat upp en sida som inger stor respekt.
Tiotusentals fransmän har demonstrerat till stöd för yttrandefriheten. President Emmanuel Macron har gått till offensiv mot den våldsbejakande islamismen i både tal och handling. Läraren har hyllats med en nationell minnesceremoni och blivit tilldelad Hederslegionen postumt – den högsta utmärkelse som en fransk medborgare kan få.
Ingen behöver tvivla på Frankrikes beslutsamhet att stå upp mot barbariet. När Frankrikes ambassadör i Sverige, Etienne de Gonneville, intervjuades i SVT:s Agenda på söndagskvällen visade han upp samma moraliska ryggrad. Han varnade för att låta extremister förflytta diskussionen från att handla om terrorhandlingar till att kritisera kränkningar av islam.
Det är en central iakttagelse. Ofta dras falska motsättningar upp av krafter som utger sig för att representera en viss grupp. Islamister vill exempelvis gärna skapa en konflikt mellan väst och islam. Men i verkligheten är det världens muslimer – liksom utsatta minoriteter i dessa regioner – som är de främsta måltavlorna för IS och al-Qaidas terror.
Även det geopolitiska spelet följer tydliga intressen. Turkiets president Erdogan har gått ut hårdast mot Frankrike och uppmanat Macron att göra ett psyktest. Det beror knappast på att Erdogans tro är starkare än någon annans, utan på att Turkiets ekonomi befinner sig i fritt fall och att han aspirerar på att bli ledare för världens sunnimuslimer.
Det pågår en bitter maktkamp i Mellanöstern med Turkiet i en av huvudrollerna. Det är i det ljuset som man ska se protesterna mot Frankrikes resoluta svar på terrorismen.
Alternativet är ett sluttande plan av självcensur, där skuldbördan förflyttas från bödlarna till offren enligt samma logik som att våldtäktsoffret har burit olämplig klädsel.
Men måste man inte ta vanliga muslimers sårade känslor på allvar inför exempelvis Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer? Det är ett perspektiv som kan vara rimligt att väga in i samband med publiceringar eller utställningar. Är syftet att kränka en minoritet eller att pröva yttrandefrihetens gränser, exempelvis? Det är en himmelsvid skillnad.
Men yttrandefriheten rymmer även det stötande och olämpliga. Och när den rätten hotas av krafter som använder terror som medel måste den liberala demokratin gå i försvarsställning.
Alternativet är ett sluttande plan av självcensur, där skuldbördan förflyttas från bödlarna till offren enligt samma logik som att våldtäktsoffret har burit olämplig klädsel.
Och det stannar inte där, som mordet på Samuel Paty visade. Även den som visar upp ”det tabubelagda” i allmänintresse eller undervisningssyfte kan få plikta med sitt liv.
Frankrike axlar ett ledarskap för de grundläggande fri- och rättigheterna som förtjänar allt stöd och vår innerliga tacksamhet.