Tecknen var illavarslande redan från tillträdet.
Först valde regeringen att från 2024 sänka inblandningen av biodrivmedel till EU:s miniminivå. Sedan aviserade man att man skulle slopa det nya färdmedelsneutrala reseavdraget och samtidigt höja milersättningen för bilister. Därefter meddelade man att skatten på drivmedel ska sänkas.
I intervjuer och debatter har det dock låtit på miljöminister Romina Pourmokhtari, L, som om hon har ett ess kvar i rockärmen. Regeringen ska arbeta smartare, har hon sagt. Det skulle vara slut på den miljöpartistiska symbolpolitiken.
Det framstod alltså som om regeringen kanske ändå hade en plan för hur de svenska utsläppen ska minska – trots att alla reformer man dittills presenterat gått i motsatt riktning.
Men på måndagskvällen släpptes den sista stora kvarvarande klimatnyheten i finansminister Elisabeth Svantessons budget: Bonusen för elbilar slopas.
Det innebär att regeringen med närmast kirurgisk precision motarbetar den utveckling man säger sig vilja värna. Man vill skynda på elektrifieringen av vägtrafiken, hävdar man. Men på punkt efter punkt gör man det i stället billigare att köra fossilbil och dyrare att köra elbil.
Sänkningen av drivmedelsskatten finansieras i princip av den slopade klimatbonusen. Och elbilar undantas uttryckligen från höjningen av milersättningen.
Inte ens miljöministerns imponerande svada lyckas dölja att den här regeringen helt saknar svar på hur man ska sänka utsläppen här och nu.
Ett maktskifte ska naturligtvis kunna innebära att politiken förändras. Det finns rimliga invändningar att resa mot all den klimatpolitik som nu slopas. Reduktionsplikten är dyr och kan inte skalas upp internationellt. Försäljningen av elbilar kommer tuffa på även utan bonus. Och så vidare.
Men regeringen måste då presentera trovärdiga förslag för att minska utsläppen på alternativa sätt. Och det har man inte gjort.
Det fanns en utväg här.
Regeringen hade kunnat lova att man självklart står fast vid EU:s bindande mål om att minska de svenska utsläppen utanför utsläppshandeln – vilket innefattar både vägtrafik och utsläpp från jordbruk – men att det är ineffektivt att låta alla minskningar ske inom just transportsektorn.
Sen hade man exempelvis kunnat satsa stenhårt på öka de ekonomiska incitamenten för att öka kolsänkorna i naturen.
Men regeringen fortsätter att hävda man ändå fortfarande står bakom det svenska klimatmålet om att sänka utsläppen från transporterna med 70 procent fram till 2030.
Romina Pourmokhtari har visat sig vara en debattör av guds nåde. Och hon har rätt i att den långsiktiga satsningen på kärnkraft är mycket smart klimatpolitik.
Men inte ens miljöministerns imponerande svada lyckas dölja att den här regeringen helt saknar svar på hur man ska sänka utsläppen här och nu, vilket också är helt nödvändigt.
”Nu får vi ordning på klimatet”, lovade M-ledaren Ulf Kristersson före valet. I praktiken är regeringen på väg att tappa kontrollen över utsläppen.