Kör Kubas kommunister till historiens skräphög

Internet släcks i Kuba efter protesterna – en person död.
Protesterna på Kuba är de största på 30 år – enligt vissa till och med sedan revolutionen 1959.
Foto: OSCAR GONZALEZ/NURPHOTO/SHUTTERSTOCK / OSCAR GONZALEZ/NURPHOTO/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Patria y vida - landet och livet.
Foto: ANSA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Hur faller despotiska regimer? Först långsamt, sedan snabbt. Håll tummarna för att turen kommit till Havanna. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Att hålla sig med ko på Kuba är en utmaning. Tills i juni satte staten datum för slakten – nu får man bestämma själv, men först måste hon mjölkas på 520 liter och föda tre kalvar. Det är svårt eftersom torkan tar mer och mer av gräset. 

Ansökningsförfarandet är mycket tidskrävande, men med lite tur får man förr eller senare grönt ljus att äta sin egen biff. Att kränga den på marknaden är numera otänkbart, köttet räcker inte till och det som blir över paxas i regel av myndigheterna till underpris. 

Likadant med sockret, Kubas huvudsakliga exportvara. Torkan tar det mesta av rören också, men även de förvrängda drivkrafterna – en sorts parodi på den socialistiska ekonomin – spelar in. Producenterna får betalt i värdelösa pesos samtidigt som bensin och gödsel måste importeras i dollar. Eftersom den minskande exporten leder till brist på amerikansk valuta, har de inte råd. Sockerproduktionen minskar och exporten krymper ytterligare. 

Yttre politiskt och ekonomiskt tryck förstärker grundproblemen. Amerikanarna har strypt dollarflödena från släktingar i Miami, liksom flygtrafiken. Pandemin har utplånat den livsviktiga turismen, åtminstone för tillfället, och internationella livsmedelspriser har rakat i höjden. 

Eftersom Kuba normalt importerar 70 procent men nu i princip saknar valuta, är matbristen den värsta på 40 år. Hyllorna i städerna gapar bokstavligen tomma.  

Kuba är en krutdurk och förhoppningsvis är detta gnistan som till slut får kommunistpartiet att gå upp i rök.

I söndags bröt protester slutligen ut. Först i lilla San Antonio de los Baños, sedan i Havanna och Santiago. De är de mest omfattande på 30 år – enligt vissa till och med sedan revolutionen 1959. Joe Biden gav omgående demonstranterna sitt stöd. Den svenska regeringen borde göra likadant. 

Kuba är en krutdurk och förhoppningsvis är detta gnistan som till slut får kommunistpartiet att gå upp i rök.

Det vore egentligen mycket logiskt. Castrobrödena är borta, Fidel sedan 2016 och Raúl i praktiken sedan i april. Kring den nye presidenten Miguel Díaz-Canel står inget skimmer. Välgörarna i Venezuela har sina egna problem och inga dollar att dela med sig av längre. 

Framför allt är de halvhjärtade liberaliseringsförsöken ett fiasko. Den ganska färska tillgången till mobiler och internet har gett ungdomarna en inblick i livet på andra sidan Floridasundet. Samtidigt har regimen vägrat öppna upp ekonomin för omvärlden på samma sätt som förebilderna i Kina och Vietnam, och kan därmed inte legitimera det politiska förtrycket genom ständigt stigande välstånd. I fjol krympte ekonomin med 12 procent. 

Hur blir man bankrutt, frågade sig hederskubanen Ernest Hemingway. Först långsamt, sedan snabbt. Despotiska regimer faller på samma sätt. Håll tummarna för att turen till slut kommit till Plaza de la Revolución i Havanna. Patria y vida! 

Tusentals protesterar på Kuba – kräver frihet.