Efter en helg av koranbränning i Stockholm följt av protester från Turkiets president Erdogan öppnade Finlands utrikesminister Pekka Haavisto på tisdagen en liten glipa för att landet kanske kan tänka sig att gå med i Nato även utan Sverige.
Huvudbudskapet är fortfarande att inträdet ska ske gemensamt. Men det är faktiskt begripligt om Finland nu börjar tappa tålamodet med Sverige.
En Erdogandocka här och en koranbränning där – den senaste tiden har diverse aktioner från de politiska ytterkanterna satt agendan för den svenska Natodebatten. Det är svårt att undvika i ett land med en så vidsträckt yttrandefrihet som Sverige.
Men nu har polariseringen och splittringen även nått de stora svenska partierna. Den tidigare borgfreden i Natoprocessen är numera ett minne blott.
Den evigt grälsjuke Morgan Johansson, som Socialdemokraterna obegripligt nog har utsett till sin utrikespolitiske talesperson i detta känsliga läge, har under en längre tid försökt göra inrikespolitik av saken.
Men nu har den sjukan även spridit sig till partiledarna.
SD-ledaren Jimmie Åkesson gick på måndagen ut och kritiserade statsminister Ulf Kristersson för att han uttryckt sin sympati med muslimer som upprörts över koranbränningen.
Förlåt, Finland, ni får gå före in i Nato om det behövs.
Det uttalandet fick i sin tur Magdalena Andersson, S, att gå ut i Svenska Dagbladet och vädra sin oro.
– Ett öppet ordkrig mellan statsminister och partiledare är så klart inte hjälpsamt i den här situationen, sa oppositionsledaren samtidigt som hon alltså startade ett eget ordkrig med Ulf Kristersson och kritiserade honom för regeringens hantering av förhandlingarna med Turkiet.
Och visst kan man vara kritisk mot att regeringen inte hållit huvudet mer kallt. Det är exempelvis oklart om den intensiva skytteldiplomatin med Ankara överhuvudtaget har fört processen framåt.
På samma vis kan man kritisera att Magdalena Andersson som statsminister lät en politisk vilde diktera utrikespolitiken gentemot kurdiska grupper i Syrien och att riksdagsledamöter i det dåvarande regeringsunderlaget öppet viftade med PKK-flaggor.
Men för Sveriges skull borde ledarna för de stora partierna kunna ta kritiken internt och visa enad front utåt.
Det här är inget Twitter-bråk. Fienden sitter inte i riksdagsbänken bredvid. Ryssland bedriver ett anfallskrig mitt i Europa som skördar hundratals dödsoffer varje dag.
För finländska politiker, med sina historiska erfarenheter och den långa gränsen mot Ryssland, måste det lättsinniga käbblet i Sverige framstå som surrealistiskt.
Det bästa vore förstås om både Finland och Sverige snabbt kan släppas in i Nato. Men om det inte är möjligt har vi ingen rätt att kräva att finländarna solidariskt ska stå kvar i farstun medan vi käbblar.
Förlåt, Finland, ni får gå före in i Nato om det behövs.