Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fjäska inte för mannen som leder FN-förfallet

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har gjort en blixtvisit till Sverige. Foto: MAJA SUSLIN/TT

Jakten på en FN-plats har fått Stefan Löfven att gå vilse i utrikespolitiken.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Så fick Stefan Löfven chansen att sola sig i glansen av FN:s generalsekreterare. Fast så värst mycket glans utstrålar Ban Ki-Moon, som besökte Stockholm på onsdagen, inte längre. Han lämnar sin post vid årsskiftet och kommer att gå till historien som en av FN:s sämsta generalsekreterare.

Det kan Inga-Britt Ahlenius skriva under på.

Efter att hon hade jobbat som ansvarig för FN:s interna revision redogjorde hon 2011 i en bok för sina erfarenheter av hans undermåliga ledarskap. Ban Ki-Moon beskrevs som en maktsamlare som koncentrerade styret runt några förtrogna på det egna kansliet.

Generalsekreteraren sägs – aktivt – ha motsatt sig alla försök att rensa upp i korruptionsträsket inom FN. Han var mest intresserad av att ”trippa fram på röda mattor och hålla tal som andra har skrivit”, enligt Ahlenius.

Men FN är ingen meritokrati. Där fördelas inflytelserika poster efter geografi och politik. Så Ban Ki-Moon omvaldes för en andra mandatperiod.

 

Och besvikna tjänstemän har fortsatt att lämna FN. När Anthony Banbury, som var chef för FN:s fältoperationer, nyligen lämnade sin post beskrev han FN-systemet som ”ett svart hål där en oräknelig mängd skattepengar och ambitioner försvinner, utan att någonsin synas till igen”. Banbury menar också att FN:s fredsbevarande operationer ofta gör mer skada än nytta.

Sådan svidande kritik tycks dock inte ha påverkat Stefan Löfven. Den rödgröna regeringen har tvärtom gjort FN-nostalgin till själva kärnan i utrikespolitiken. Man gör allt för att Sverige ska få en plats i FN:s säkerhetsråd. Planen initierades visserligen under Carl Bildts tid men var då en liten undanskymd del av utrikespolitiken.

Nu är den högsta prioritet, vilket olyckligt nog betyder att Sveriges engagemang i EU har fått stryka på foten.

Utrikesdepartementet lanserade i februari förra året en slogan för den svenska FN-kampanjen: ”Global commitment – independent voice.” Det är ord som får en äldre generation av socialdemokrater att drömma sig tillbaka till Olof Palmes dagar.

 

Men Sverige är inte längre någon ”oberoende röst”. Vi är sedan 1995 medlem i EU. Vi är en aktiv del av EU:s gemensamma utrikespolitik. Vi är med och fattar beslut om exempelvis sanktioner mot Ryssland. Det gör också våra medtävlare till säkerhetsrådet, Italien och Nederländerna.

Att hävda att Sverige är en oberoende röst och alliansfri stat är falsk marknadsföring. UD hade fällts i Marknadsdomstolen om det hade varit möjligt. Men det är en slogan som Vladimir Putin gillar.

Raggandet av röster i FN-jakten har tvärtemot de stolta deklarationerna i stället visat sig begränsa Sveriges utrikespolitiska handlingsutrymme, vilket bland annat visas av det inställda erkännandet av Västsahara.

Tyvärr tycks också kritiken av FN ha tystnat. En FN-vän som Sverige borde höja sin röst om misskötseln. Men i jakten på en plats i säkerhetsrådet fjäskar vi i stället för den man som leder förfallet.