Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fel signal att papperslösa ska ha rätt till nya organ

Foto: ARON PRIGG / AP POOL AP

Nej, papperslösa kan inte ha samma rätt till transplantation i Sverige som alla andra. Det är ansvarslöst att skicka den signalen givet den organbrist som råder.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Sjukvården är full av svåra etiska dilemman. Hur mycket ska en bromsmedicin för ett svårt sjukt barn få kosta om effekten är begränsad? Och hur stora skattemedel är det rimligt att lägga på nya, effektiva men svindyra cancermediciner? Den typen av beslut fattas återkommande ute i regionerna. 

Inte sällan framstår de som onödigt känslokalla, men försvaras med argument om att vårdens resurser är ändliga. 

En annan typ av etikfrågor handlar om fördelningen av vårdens resurser mellan olika grupper. Ska sjukvården betraktas som en försäkringsförmån för svenska medborgare och personer med permanent uppehållsrätt eller ska den vara fri för alla?

Sedan 2013 har vuxna personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd rätt till ”vård som inte kan anstå” (medan barn har obegränsad rätt till vård). Innebörden av denna formulering är mer långtgående än de flesta föreställer sig och inbegriper bland annat tandvård och preventivmedelsrådgivning.

Nu vill Statens medicinsk-etiska råd (Smer) räta ut ett återstående frågetecken och kräver att papperslösa och asylsökande ska få rätt till transplantation i Sverige på samma villkor som alla andra. Allt annat vore att gradera människovärdet, skriver företrädare Smer i en debattartikel

I dag tillämpas olika praxis på landets transplantationscentra. Vissa opererar barn men inte vuxna. Andra vill försäkra sig om att hemlandet kan erbjuda den framtida eftervård som krävs innan man gör ett ingrepp. 

Ska man förstå Smer som att varenda person som tar sig till svenskt territorium ska ha samma rätt till organtransplantation vid behov som svenska medborgare?

Dessa fall är förstås oerhört behjärtansvärda, och det finns redan i dag en möjlighet i utlänningslagen att få uppehållstillstånd av medicinska skäl. 

Samtidigt måste man beakta såväl tillgången på organ i Sverige som den framtida efterfrågan om denna avancerade form av vård skulle släppas fri. Redan i dag råder stor organbrist. I oktober 2020 stod 844 personer i kö för att få ett eller flera nya organ, och i snitt dör nästan en person i veckan på väntelistan. 

Det är lätt att tänka att papperslösa är en begränsad grupp som har levt under jorden i många år i landet efter avslagsbeslut. I själva verket är skuggsamhället jättelikt och sätten att ta sig hit på är många.

En del reser hit viseringsfritt från Georgien och Ukraina, men väl på plats i Sverige söker de asyl och/eller jobbar svart. Andra tar sig hit från Centralasien på polska eller lettiska viseringar. Ytterligare andra kommer smuggelvägen över Medelhavet.

Ska man förstå Smer som att varenda person som tar sig till svenskt territorium ska ha samma rätt till organtransplantation vid behov som svenska medborgare och personer med permanent uppehållstillstånd? 

Om det skulle uppstå ett problem med medicinsk turism kan reglerna behöva ändras, reserverar sig Smer. Den människovärdes-princip som åberopas var tydligen inte huggen i sten trots allt.

Så lättsinnigt kan man faktiskt inte ta sig an en så livsavgörande fråga. Vad ska vi ha ett etiskt råd till om det duckar för svåra, men uppenbara målkonflikter?