Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fegt och mumlande om Natomedlemskap

STRATEGISKT LÄGE. Gotlands strategiska läge och Rysslands militära styrka är återkommande ingredienser i den säkerhetspolitiska soppan. I Moskva betraktas förstås Sverige och Gotland som en Natobas i händelse av konflikt. Foto: Johanna Lundholm

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Den 22 april 1808 intog konteramiral Nikolaus Bodisco det försvarslösa Gotland med 1 600 man. Inte ett skott avlossades. På den tiden fanns inte ens något "veckoförsvar" på ön, och konteramiralen proklamerade att Gotland skulle vara ryskt område "för all evig framtid". Fast den 14 maj landsteg den svenska befrielsestyrkan och Bodisco tvingades genast att kapitulera.

Det svenska försvarets kondition, Gotlands strategiska läge och Rysslands militära styrka är numera återkommande ingredienser i den säkerhetspolitiska soppan. Konsistensen beror på vilken kock som håller i sleven.

Men nu har det svenska kocklandslaget i form av Försvarsberedningen åkt jorden runt, sammanträtt, kompromissat och lagat ihop en säkerhetspolitisk analys. När politiker ska "analysera" måste hänsyn tas till respektive partis hållning. Det anmärkningsvärda är att Natomotståndarna inom Socialdemokraterna ser allvarligare på den ryska upprustningen än de Natovänliga Moderaterna.

Ju allvarligare bilden av ryssen blir, desto starkare blir också stödet i opinionen för Nato. Folket verkar begripa den koppling som politikerna blundar för.

 

När kockarna hyggligt kunnat enas framstår dock beskrivningen av situationen i Ryssland som relevant. Georgienkriget 2008 blev inte bara en väckarklocka för den svenska försvarsdebatten. Putin insåg att den ryska försvarsförmågan måste lyftas från de rostiga pansarvagnarnas nivå.

Det faktum att Ryssland moderniserar sitt försvar har givit svenska kalla kriget-nostalgiker nytt bränsle: Upprusta nu! En återmilitarisering av Gotland har blivit själva symbolen för detta.

Men att retirera till det gamla invasionsförsvaret förblir en fruktansvärt dyr och fullständigt orealistisk tanke.

I grund och botten är Försvarsberedningen en sympatisk konstruktion. Den ger politiker fördjupad kunskap och förståelse för respektive partis tanke. Men jakten på nationell enighet och minsta gemensamma kommatecken blir närmast parodisk. Som om kriget stod vid dörren och att det nu krävs en Per Albin Hanssonsk samlingsregering!

 

Tack och lov finns det politiker som Folkpartiets Allan Widman. Han vågar reservera sig i egenskap av just brutal sanningssägare. Sverige må ha sin tjusiga solidaritetsförklaring, men vare sig vårt EU-medlemskap eller det nordiska samarbetet erbjuder några ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det kan endast ett fullvärdigt Natomedlemskap göra.

Och dit är vi på väg, om än i snigelfart. Försvarsberedningen framhåller dessutom att det vore bra med ett "fördjupat och breddat försvarssamarbete" med Natoländerna Estland, Lettland och Litauen.

I Moskva betraktas förstås Sverige - inklusive Gotland - som en Natobas i händelse av konflikt. Blott svenska folket ska undanhållas sanningen av mumlande och fega politiker.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!