I fredagskväll blev en man i 40-årsåldern nedstucken med kniv vid tunnelbanestationen i Farsta. Han ådrog sig allvarliga skador i buk och rygg och fick föras till Karolinska universitetssjukhuset för intensivvård. Gärningsmannen - en 15-årig pojke - kunde snabbt gripas av polisen. Han släpptes dock fri i måndags efter att åklagaren fattat beslut om att häva anhållandet. Pojken ansågs för ung för att häktas.
Beslutet har väckt stor uppmärksamhet. Om inte ens mordförsök räcker för att hålla en minderårig person borta från gatan - vad krävs egentligen då?
Frisläppandet visar på en större problematik när det gäller hur rättsväsendet bemöter unga förövare. Den nödvändiga reaktionen från samhället uteblir alltför ofta. De unga som grips för att ha kastat sten mot blåljuspersonal eller begått andra allvarliga brott är ofta ute i friheten igen efter någon timme. Även om det finns mängder av öppna ärenden mot en ung kriminell är det svängdörr som gäller på polisstationen.
Vad sänder detta för signaler till gärningsmännens närmaste omgivning? Man kan kasta sten mot polisen eller sticka kniven i en medmänniska och ändå hänga i centrum igen strax därpå. Och vad skickar det för budskap till alla brottsoffer? Det är ingen idé att vända sig till polisen - det händer ju ändå ingenting.
Denna ordning skapar stor frustration bland poliser i yttre tjänst och den göder rimligen ett förakt mot rättsväsendet, inte minst i tungt brottsbelastade områden. Undfallenheten är satt i system.
Inte ens när du blir gripen på bar gärning blir det skarpt läge. Det blir sällan någon anhållan, brott skrivs av eller buntas ihop. Går saken väl till domstol har det som regel tagit månader och påföljderna blir ofta stötande milda.
Den förre överåklagaren Sven-Erik Alhem menar att åldersgränsen för att utdöma livstidsstraffet borde sänkas till 18 år efter krogmassakern i Göteborg. I dag krävs att gärningsmannen ska ha fyllt 21 år. Unga förövare ägnar sig inte längre åt "äppelknyckarbrottslighet", utan åt grov kriminalitet, förklarar Alhem.
Det ligger mycket i det konstaterandet. Men det mest akuta att åtgärda är trots allt inte livstidsstraffet, utan vardagsbrottsligheten bland unga kriminella. Destruktiva mönster måste brytas i tid och auktoriteten för rättsväsendet återupprättas.
Då krävs fler synliga poliser, övervakningskameror, skärpta straff och ett system med jourdomstolar för unga. Forskningen visar att det mest effektiva sättet att avskräcka från brott är att öka risken för att åka dit. Det måste märkas att det straffar sig att begå brott.
Det är klart att unga människor ska ges en andra chans och erbjudas vägar ur sin kriminalitet. Men dagens tafatta respons på allvarliga brott riskerar tvärtom att cementera skadliga mönster hos unga på glid. Det gynnar ingen.
Läs också: Unga garvar när straffen uteblir
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.