Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Expressens uppdrag har aldrig varit viktigare

Hipp, hipp! Getingen fyller 75 år den 16 november, men kan fortfarande konsten att väcka, oroa och förarga. Foto: JEPPSSON EXPRESSEN +46702666319 / JOHAN JEPPSSON EXPRESSEN

I en turbulent tid är behovet av en tidning som skildrar hela landet utan skygglappar och förenkling större än någonsin.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Vi ska ”väcka, oroa och förarga” - det löftet fick svenska folket av Expressen i tidningens allra första nummer, som såg dagens ljus den 16 november 1944.

75 år senare håller nog de flesta med om att löftet har infriats. Men tidningens grundare hade också andra, mer allvarsamma ärenden. 

Världen stod i brand och Ivar Harrie, Expressens första chefredaktör, blåste till strid mot den ”fördummande och förråande” nazismen.

En annan föresats, i demokratins tjänst, var att göra en begriplig, gärna lättläst men inte för den skull lättsmält tidning: ett folkuniversitet för hela landet. Och som alla goda universitet, utan skygglappar: ”Expressen godtar inga taburegler utan prövning och avfärdar inte på förhand något icke-kriminellt livsområde som förkastligt”, deklarerade Ivar Harrie.

Expressen gör reportage från hela landet

Mycket har förändrats, men ambitionerna är desamma. Svenska folket har betydligt mindre trycksvärta på fingrarna än för några decennier sedan, men via papperstidningen och andra kanaler - webb, mobil, tv, poddar - når Expressen fler än någonsin: 3 miljoner svenskar dagligen, 5 miljoner i veckan.  

Det är länge sedan Expressen hade lokalredaktioner överallt i landet - 21 stycken som mest - men editionen Kvällsposten vakar över Malmö med omnejd och GT över Göteborg. Samhällsreportage görs ifrån hela landet, från Rinkeby till Laholm, från Krylbo till Hagfors. Det kan handla om skolor på glid och nyanlända som trängs i förslummade hyreshus, om poolpartajer och lyxbilar i det välbärgade Malmö eller om desperata politiker i småkommuner som larmar till Stockholm.

Samtidigt är den svenska lokalpressen satt under hårt tryck. Tidningar äldre än Expressen läggs ned. Det växer fram vita fläckar på Sverigekartan: orter och bygder som inte hörs av, skildras eller undersöks, platser där den lokala makten inte granskas kontinuerligt. 

En rikstidning i splittringens tid

Sällan har det varit en viktigare uppgift för Expressen att dra sitt strå till stacken, fylla de vita fälten. Och sällan har det varit viktigare med en rikstidning som speglar det svenska tillståndet ur många perspektiv. Sverige av i dag är splittrat på så många sätt: socioekonomiskt, politiskt, kulturellt. Polariseringen ökar, filterbubblor och ”fake news” gör det svårt att skilja sant från falskt.

I det läget behövs sannerligen en rikstidning som gräver och granskar utan skygglappar och som bär fram en kör av röster: ledarsidans liberala röst, utspelen och konflikterna på debattsidan, det ständiga samtalet på kultursidorna och därtill en uppsjö av krönikörer som blandar högt och lågt, höger och vänster.

Låter vi lite självgoda nu? Det får man faktiskt göra när man är 75 höstar och lyckas väcka, oroa och förarga som en nyrakad swingpjatt.