Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Expressen ledare: Stackars Sverige

SVAG SEGRARE. Stefan Löfven blir statsminister, men S-ledaren sitter i en besvärlig sits när han ska forma en regeringskoalition efter valet.. Foto: lisa mattisson

Bäddat för kaos. Så kan man sammanfatta valresultatet efter tre tunga smockor: Sverigedemokraternas rekordsiffror, Reinfeldts avgång och ett historiskt svagt rödgrönt regeringsunderlag.

Det vanligtvis stabila Sverige är nu ute på ett gungfly.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Fredrik Reinfeldt är kvällens stora förlorare. Efter att ha tappat närmare en fjärdedel av väljarna väljer han att avgå både som statsminister och moderatledare.

Det beslutet framstår som överilat. Historiskt sett gör Moderaterna inget katastrofval, 23,2 procent är partiets fjärde bästa resultat sedan enkammarriksdagens införande. Och enligt Valu är Reinfeldt den partiledare som betytt mest för sitt partis väljare. Sverige hade behövt en erfaren oppositionsledare av hans kaliber under den tid som kommer.

Reinfeldts troliga efterträdare som statsminister, Stefan Löfven, kan knappast betraktas som en vinnare. Socialdemokraternas valresultat är i nivå med det historiskt dåliga resultat som fick Mona Sahlin att avgå som S-ledare. Och "den naturliga samarbetspartnern" Miljöpartiet backar till och med.

Löfvens dröm om socialdemokratin som den sol kring vilken alla andra partier snurrar är därmed krossad.

Det beror främst på Sverigedemokraternas stora ökning. Närmare 13 procent av rösterna är en isande valframgång för ett parti som har rötter i nazismen.

Åkessons framgång innebär att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte samlar en majoritet ens om de bjuder in Vänsterpartiet till Rosenbad. När Löfven sträcker ut sin berömda hand måste han alltså fånga minst en borgerlig näve, givet att han redan håller i Jonas Sjöstedts.

På vissa socialdemokratiska företrädare lät det på söndagskvällen närmast som att det var de borgerliga partiernas plikt att bereda väg för en blocköverskridande regering.

Och i sitt tal försökte Löfven låtsas som att väljarna gett honom ett mandat att göra upp med åtta års allianspolitik. Men det är inte en valframgång som burit Löfven till statsministerposten, det rödgröna valresultatet är i stort sett identiskt med 2010. Istället är det den borgerliga väljarflykten till Sverigedemokraterna som gett Löfven nycklarna till Rosenbad.

I en tid av internationell osäkerhet får nu Sverige en historiskt oerfaren statsminister, ny i både riksdagshuset och regeringskansliet. Att de rödgröna partierna, till skillnad från alliansen 2006, inte förberett några gemensamma politiska förslag gör resan ännu vingligare.

Löfven ser ut att bli den svagaste statsminister som Sverige har haft sedan Ola Ullstens dagar.

En högst osäker tid väntar nu i svensk politik. Löfven lär få mycket svårt att bilda en handlingskraftig regering.

Det svenska parlamentariska systemet är visserligen gjort för att gynna minoritetsregeringar. En majoritet i riksdagen behöver exempelvis inte stödja Löfven som statsminister, bara tolerera honom. Men så sent som i våras försvagade de rödgröna budgetordningen genom att bryta ut och stoppa den höjda brytpunkten för statlig inkomstskatt.

Det agerandet riskerar att bita Löfven i svansen. För genom den praxisförändringen blev Sverige i ett slag ett mer svårtstyrt land.

Om partierna menar allvar med att man vill blockera Sverigedemokraterna från inflytande krävs stort ansvarstagande och någon form av blocköverskridande samarbete. Men det måste göras med varsamhet om syftet även på längre sikt är att minska Sverigedemokraternas makt, forskningen visar att främlingsfientliga partier tenderar att gynnas av stora koalitioner.

Sällan har ett riksdagsval haft så många förlorare.

Stackars Sverige.