SD blickar tillbaka mot ett perfekt ögonblick i historien då Sverige ska ha varit identiskt med sig självt. Ett "äkta Sverige", då män var män, kvinnor var kvinnor och svenskar var svenskar. Ordning och reda, alla sanningar huggna i sten.
Fi drömmer sig framåt, mot ett välsignat flytande kaos utan säkra kategorier. Man väljer sitt eget kön, sin egen familj och sin egen boplats i en värld utan gränser. Det manliga våldet är utrotat för alltid och vapnen är smidda till plogbillar.
SD:s värld är hierarkisk, exkluderande och krigisk. Fi:s vision är egalitär, inkluderande och fredlig.
SD-väljaren är en man med små resurser. Han är arbetare om inte arbetslös, lågutbildad och lågavlönad.
Fi-väljaren är en kvinna, högutbildad, nätverkande och urban.
Den radikaliserade vänster, där Fi-väljarna hör hemma, hatar SD. De skräms av rasismen i samhället, ser den som ständigt växande, marscherande, hotande. Samtidigt anser de att alliansen har skapat klyftor och trasiga, utsatta människor.
I själva verket kan de fruktade rasisterna, som "fiorna" vill bekämpa, och de människor som de vill hjälpa upp, vara samma människor.
Tobias Hübinette, forskare vid Mångkulturellt centrum i Fittja, har studerat 90 "majoritetssvenskar" i Botkyrka utanför Stockholm. Enligt honom är det en grov förenkling att kalla dem rasister. De är rädda och vilsna i det mångkulturella Sverige. "Det finns en sorg över det gamla Sveriges försvinnande och en oförmåga att ställa om", säger han.
Läxan inför den här mandatperioden är väldig. SD kan på inga villkor släppas in i stugvärmen, rekordresultat till trots. Men SD-väljarnas oro måste tas på allvar. Etablissemanget får inte - som åtminstone jag själv har gjort - dra det rasistiska SD och SD:s alla väljare över en kam.
Integrationen måste förbättras. Inte bara invandrares integration i det svenska samhället, utan majoritetssvenskars integration i det mångkulturella Sverige.
Det är en enorm utmaning. Och vackra klyschor från partiledare är inget substitut för riktig politik.