Samtidigt tävlar de politiska partierna om att kräva mer resurser till försvaret. Alla regeringspartierna säger sig nu vilja se höjda försvarsanslag medan Socialdemokraterna nöjer sig med att konstatera att försvaret behöver stärkas.
Få politikområden omgärdas av så mycket lättsinne som försvarspolitiken. Ena stunden rusar politikerna ut och kommenderar upprustning av det skadskjutna försvaret för att i nästa uppfinna nya sparbeting.
Socialdemokraterna hånade i går regeringen för förslaget att hyvla ner de nyss höjda försvarsanslagen med hälften, det vill säga 100 miljoner kronor. Men de är sannerligen inte bättre själva. Magdalena Andersson (S) gick nyligen ut och luftade idén om miljardbesparingar på svenska myndigheter. Vad hon talade tyst om är att Sveriges i särklass största myndighet heter Försvarsmakten.
Sanningen är att aptiten på att rusta upp det vacklande svenska försvaret är högst begränsad, både hos väljarna och hos de politiska partierna. Ingen har ens något svar på varifrån pengarna i så fall skulle tas. I den "krona-för-krona"-valrörelse som väntar sitter det långt inne att vika miljardbelopp åt försvaret.
I stället kommer vi att få se fler symboliska åtgärder som det skrattretande beslutet att placera ut 14 stridsvagnar i förråd på Gotland. Som om det fanns ett fungerande försvar av övriga Sverige; det är bara den lilla detaljen Gotland som behöver fixas.
Sanningen är att vi inte ens förfogar över det som ÖB för något år sedan kallade för "enveckasförsvaret". Sverige är helt beroende av hjälp utifrån för vår försvarsförmåga. Det är så verkligheten ser ut.
Några miljoner eller miljarder hit eller dit gör bara marginell skillnad, även om besparingspolitiken har gått för långt. Det svenska försvarets problem är av en annan art. Det handlar om systemfel, där politikerna har varit oförmögna att prioritera och att styra försvaret. Och det handlar om en säkerhetspolitisk vilsenhet.
Vi har uttalat en ensidig solidaritetsförklaring gentemot våra allierade i Norden och EU, utan att ha en plan för hur den ska kunna verkställas i praktiken.
Den naturliga reaktionen på det som händer i Ukraina är därför inte att vända blicken inåt igen. Det finns inget ensidigt ryskt invasionshot mot Sverige, lika lite i dag som före Ukrainakrisen.
Däremot är vi en del av en kollektiv säkerhetsarkitektur kring Östersjön, som inbegriper våra grannländer i Baltikum. Vi har tydligt klargjort att vi vill bygga säkerhet tillsammans med andra likasinnade länder.
Det är hög tid att sätta de intentionerna på pränt i form av ett svenskt Natomedlemskap.