Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Exakt till vad behövs Kristdemokraterna?

Ebba Busch Thor är garanterat välmenande. Det är alla politiker.
Foto: Anna-Karin Nilsson

Hur många partier tål Sverige? Inte fler. Snarast färre. Vad Kristdemokraterna har att tillföra är höljt i dunkel.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Kristdemokraterna har legat stadigt under fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna. Inte studsat runt, som på Göran Hägglunds tid.

Därför var det viktigt för nya partiledaren Ebba Busch Thor att göra avtryck under sin stora dag i Almedalen. Hon valde att presentera ett förslag om att asylsökande som bor på förläggning ska läsa svenska 15 timmar i veckan.

Idén om obligatoriska SFI-studier på asylboende är fullständigt fnoskig. Inte främst för att det skulle kosta miljarder, utan för att svenskundervisningen för de vuxna som har fått uppehållstillstånd inte fungerar. Det saknas lärare.

Och ännu värre. Undervisningen för barn och ungdomar fungerar inte heller.

Av eleverna som kom till Sverige efter skolstart nådde inte hälften grundskolans kunskapsmål. Bland de äldre tonåringarna som börjat på språkintroduktion lyckades inte ens var tionde avsluta ett nationellt gymnasieprogram inom fyra år.

Dessa resultat, redovisade av Skolverket, gäller alltså elever som kom till Sverige före den stora flyktingvågen. Lärarnas arbete har inte blivit lättare sedan dess.

Alltså måste det vara så att varje person som kan bidra till att lära invandrare svenska bör arbeta först och främst i ungdomsskolan, och i andra hand inom SFI för vuxna med uppehållstillstånd. Allt annat vore att använda knappa resurser helt fel.

Ebba Busch Thor är garanterat välmenande. Det är alla politiker.

Men god vilja och goda resultat är inte det samma. Däremot är ogenomtänkt välvillighet alltid dyr. Ju fler partier, desto större belastning.

Fram till 1988 hade Sverige fem partier i riksdagen. Nu är de åtta. Oavsett om rödgrönt eller blått styr är det flera partier som måste kunna vifta med vinster inför väljarna när det vankas valrörelse. Alla måste få sitt. Det kostar.

Att rädda KD kvar i riksdagen och därmed skaffa majoritet för alliansen år 2006 är förmodligen det dyraste exemplet. Det innebar avskaffad fastighetsskatt. Intäktsbortfallet var illa. Men väl så skadligt är att skattelättnaden kraftigt bidrar till att blåsa upp bostadspriserna.

Tidigare agerade S-väljare ofta kamrat-fyra-procent åt Vänsterpartiet kommunisterna. Den minsta, men mest minnesvärda vinsten var när ledaren Lars Werner fick vinna en mjölkprisförhandling med Olof Palme. I riksdagens plenisal.

Demokratin blir inte djupare ju fler partier det finns i parlamentet. Större partier får en större bredd inom sig, de har förhandlat färdigt inom sig innan det blir dags att förhandla med andra.

Sverige klarar sig förmodligen bättre om väljarna slutar vara kamratliga och till exempel MP och KD åker ur riksdagen. Och kompetenta fullblodspolitiker får säkert plats i andra partier.


Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledare och krönikor.


Läs även: Blockpolitikens dyra förbannelse