Högerextrema Marine Le Pen var stor Putin-fan. Hon försvarade Rysslands annektering av Krim och kritiserade EU:s sanktioner. Nu låter det plötsligt annorlunda. Le Pen stöder de nya, betydligt hårdare sanktionerna och kallar invasionen av Ukraina för ”helt oacceptabel”.
Det är bara ett tecken på att Vladimir Putin är rökt som idol för västvärldens högerpopulister.
Men kanske inte främst för att han kränker ett annat lands suveränitet eller för att hans trupper bedriver terror mer än krigföring. Sånt har han gjort förr. Det verkliga dråpslaget är att Rysslands neo-tsar har avslöjats som inkompetent, påpekar Janan Ganesh i en krönika i Financial Times.
Putin har missbedömt det mesta, från ukrainarnas motvilja mot Anschluss till Ryssland och landet höga försvarsförmåga till Västs vilja att stödja Ukraina och straffa Ryssland.
Dessutom har presidentens fälttåg, vid sidan av sin vidrighet, präglats av ineffektivitet och förvirring. Rysslands krigsmaskin har visat sig betydligt mindre väloljad än sitt rykte.
Vladimir Putin och Ryssland är typiska exempel på de svagheter som ett auktoritärt styre för med sig.
Hugade högerpopulister kan förstås invända att de hade fel om just Putin – och att en kompetent stark man minsann kan styra mycket mer effektivt än en demokratisk ledare som måste slåss mot någon petig grundlag och bråkig opposition, självständiga domstolar och fria medier.
Men Vladimir Putin och Ryssland är typiska exempel på de svagheter som ett auktoritärt styre för med sig. Presidenten är omgiven av ja-sägare – det borgar för bunkertänk och felbedömningar. Han sägs också ha blivit mer isolerad och kanske paranoid, vilket är förståeligt. När man styr med järnhand i decennier och förintar all konkurrens skaffar man sig många fiender. Han bör vara rädd.
I ett slutet, repressivt samhälle gror också korruptionen. Vid sidan av den moraliska aspekten leder det till storskaligt slöseri. Statens medel hamnar inte där de ska och ingen vågar larma.
Det kan delvis förklara den ryska krigsmaskinens drag av ”koloss på lerfötter”. Hur mycket av försvarsanslagen omvandlades till palats och superjakter, Birkinväskor och Fabergéägg?
Politiska motståndare till Europas Orbán-figurer har en bättre arsenal än förr.
Skräckexemplet Putin är nu ett problem för de politiska krafter i Europa som lockar med ”starka män” och ”illiberal demokrati”, inte minst i de forna öststaterna. Den ryske presidentens tidigare vänner – från Viktor Orbán i Ungern till Milos Zeman i Tjeckien – har raskt tagit avstånd från Ryssland.
Och hur tänker de väljare som attraherats av auktoritära politiker som lovar att lösa alla problem om de bara får mer personligt svängrum? Ter sig den samhällsmodellen lika lockande i dag?
Det borde den inte göra. Och politiska motståndare till Europas Orbán-figurer har en bättre arsenal än förr. De kan både varna för Putinism och slå hål på myten att västliga demokratier är ohjälpligt svaga och dekadenta.
Demokrati är inget perfekt system, men – och det är inget litet men – det är bättre än alla andra.