Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Erkännandet är bra även för Israel

Fokus på mellanöstern. Beslutet att erkänna Palestina var djärvt och klokt. Nu är det dags att utrikesminister Margot Wallström också fokuserar på läget i vårt närområde, särskilt som vi är i en tid då Putin hotfullt tafsar på svenskt territorium. Foto: Ylwa Yngvesson

Efter det svenska erkännandet av Palestina på torsdagen svarade Israel med att kalla hem sin ambassadör. Det är en mycket stark diplomatisk protest. Reaktionen ska ses i ljuset av att Israel fruktar en kedjereaktion i EU-kretsen efter det svenska beslutet.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Det visar samtidigt att kritiken om att erkännandet skulle vara en tom gest missar poängen. Det är visserligen bara ett symboliskt beslut som inte ändrar något på marken. Men det är en symbolik med stor laddning.

Denna ledarsida har välkomnat erkännandet och tror att det kommer att vinna sin tid. Om omvärlden erkänner Palestina ökar pressen på den israeliska regeringen att stoppa bosättningsexpansionen och sätta sig vid förhandlingsbordet.

Ett erkännande stärker också de moderata krafter i Palestina som hellre bygger statliga institutioner än skjuter raketer. Och det ger råg i ryggen åt den israeliska fredsrörelse som kämpar för en tvåstatslösning i övertygelsen om att detta även ligger i israelers intresse.

"Vi går före", sade utrikesminister Margot Wallström (S) om erkännandet, i den messianska stil som är så populär bland svenska politiker numera.

Ibland kan symbolpolitik vara på sin plats. Men allt kan inte vara symbolpolitik.

Härom veckan deklarerade Margot Wallström på SvD Brännpunkt att Sverige ska "gå före" genom att göra FN:s barnkonvention till lag. Utrikesministern gav inga argument för varför det bör göras, annat än att det vore bra för barn i länder som Pakistan, där unga har det svårt.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Wallström gick ut med detta samtidigt som jakten på en misstänkt ubåt just dragit i gång i Stockholms skärgård. Om den, eller de ökade spänningarna i Östersjöområdet, har hon inte haft mycket att orda.

I samma anda avfärdade Wallström i veckan idén om en Natoutredning. I stället vill hon ha en bred diskussion: "Det är just det vi behöver. Att få prata ordentligt."

Vi ska prata ordentligt. Men inte utreda våra handlingsalternativ i en tid då Putin hotfullt tafsar på svenskt territorium.

Risken är uppenbar att den socialdemokratiska utrikespolitiken glider in i gamla hjulspår: alliansfrihetsromantik, FN-fixering och stort engagemang för länder som ligger långt bort och inte nära.

Självklart ska utrikespolitiken innefatta den sortens frågor som Wallström tycks föredra, som mänskliga rättigheter. Carl Bildt hade svårt att på allvar engagera sig i kvinnors villkor - att den nya utrikesministern har ett genusperspektiv med sig, är välkommet.

Men det räcker inte för att fylla det utrikespolitiska tomrummet. Margot Wallström behöver formulera en analys av läget i vårt närområde. Om det inte är mammas gata för henne, måste hon göra det till mammas gata. Annars finns risken att det svenska kunskapsvakuumet fylls med Putins verklighetsbild: ju mer vi hukar och aktar oss för Nato, desto bättre.

Erkännandet av Palestina var djärvt och framsynt. Risken är stor att fortsättningen snarare kommer att präglas av feghet och tillbakablickande.