Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Eric Erfors

Svik inte vården av cancersjuka

Neurokirurgen i Stockholm står inför ett sammanbrott. Då inleds den politiska flykten från ansvar.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Så här marknadsför sig Karolinska sjuhuset på sin hemsida: "Hos oss är patienten alltid i fokus. Vi ger kvalitativ och säker vård, med bästa expertis, behandlingsmetoder och omvårdnad."

Verkligen?

"Vi har nått vägs ände, det är parodi på sjukvård. Vi är inne och prioriterar bland elakartade tumörer." Så lyder ett vittnesmål från en anonym och uppgiven neurokirurg på sjukhuset, i SvD.

Tidningen uppmärksammar - äntligen - krisen för neurokirurgin på Karolinska. Krisen är ingen nyhet för anhöriga, jag tillhör den kategorin, som har haft närstående med hjärntumörer på denna klinik.

Den är inte heller någon nyhet för ansvariga politiker. "Vi har känt till problem med bemanningen och tillgängligheten, men inte att det var så här illa", kommenterar sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink (L), SvD:s avslöjande.

"Ett medicinskt risktagande som saknar motstycke" säger en av sjukhusets neurokirurger. Återigen anonymt. Läkarna uppger att de inte vågar ha sitt namn i tidningen, då de fruktar repressalier från ledningen.

Det förefaller som om neurokirurgin också lider av allvarliga arbetsmiljöproblem.

Av 42 så kallade sjudygnsvårdplatser är 26 stängda. När läkarna nu tvingas att prioritera bland de elakartade tumörerna får naturligtvis de allra flesta patienter med godartade tumörer vänta i total ovisshet. Av 71 personer i denna kö, är endast 16 uppsatta för operation.

 

Hur kunde det bli så här? Svaret är det gamla vanliga: brist på sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Neurokirurgen saknar minst 15 stycken. I det fall det finns kvalificerade sökande har de "lönekrav som KS inte kan eller får gå med på."

Men även i det ransoneringssystem som offentligfinansierad sjukvård utgör måste ytterst Anna Starbrink se till att marknadens mekanismer bejakas. Det innebär att sjuksköterskornas lönekrav måste accepteras. Annars blir det den aktuella "parodin på sjukvård".

Saknas det pengar? Då får mindre livshotande åtgärder anstå. Eller så kan patientavgifterna, alternativt Sveriges högsta landstingsskatt höjas.

Det liberala landstingsrådet Starbrink säger sig inte ha förstått krisens djup: "Det är anmärkningsvärt att vi politiker inte fått information om det allvarliga läget."

Fått information? Har inte landstingets högst ansvarige sjukvårdspolitiker en skyldighet att hålla sig informerad? Varningsklockorna har ju uppenbarligen nått Starbrinks öron.

 

Mönstret går igen. Likt företrädaren Filippa Reinfeldt (M), vill Starbrink förlägga ansvaret till respektive sjukhus som har brustit "i produktionen av vård" och information. Men om vi har landstingspolitiker som inte vill ta ansvar, vad ska vi då egentligen ha politiker till?

Vi har nämligen inte valt Karolinska sjukhusets styrelseordförande, Anders Ekblom. Han var tidigare vd för Astrazeneca.

Låt oss göra tankeexperimentet att Astrazeneca drabbas av en akut forskarflykt då företaget vägrar att acceptera deras lönekrav. Och det gällde ett för bolaget prioriterat läkemedel.

Vi hade fått läsa krigsrubriker i affärspressen. Börskursen hade rasat. Vd eller någon annan ansvarig hade tvingats att avgå.

Men i landstingets sjuka värld är ansvaret alltid någon annans.

 

 

LÄS OCKSÅ: Sjukt att inte satsa mer pengar på cancervård

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledare och krönikor