Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Eric Erfors

Sätt p för p-missbruket

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Förpacknings- och Tidningsinsamlingen, FTI, har smällt upp sina återvinningsstationer på trottoaren utanför en skola i Stockholm. Övergångsstället kan inte längre användas. Dessutom skyms sikten; tala om trafikfara för skolbarn med spring i benen.

För detta borde naturligtvis FTI bötfällas. Men det är jag som tvingas betala tusen kronor då bilen inte var tillräckligt långt parkerad från det "övergångsställe" som inte längre utgör något övergångsställe.

Jag är en förkastlig trafikant: Det saknas nämligen både måttstock och lasermätare vid de få tillfällen jag kör bil i Stockholm. Att sedan orientera sig bland alla olika p-skyltar, tilläggstavlor, tillfälliga lastplatser, städgator och veta exakt när avståndet till förbjuden parkering vid gatukorsning och övergångsställe inträder är ett sisyfosarbete. Eller rent p-helvete.

Hur svårt kan det vara för Stockholms stad - och andra kommuner - att markera på trottoarkanten där ett p-förbud inträder? Att göra det lättare att parkera rätt? De flesta av oss vill nämligen följa reglerna.

Jag har sedan år tillbaka föreslagit gatuborgarrådet Ulla Hamilton (M) att penseln måste fram på trottoarkanten, men inte blivit bönhörd. Och det är lätt att misstänka varför: Det parkeringsindustriella komplexets inflytande. Med tydligare utmärkta parkeringsytor skulle ju guldgruvan av p-böter sina något.

Förra året var intäkterna från stadens felparkerare 342 miljoner. Ulla Hamilton meddelade i februari att "Vi höjer avgifterna för att det ska kännas att man gör fel". Det väntas öka p-botsintäkterna med cirka 50 miljoner kronor.

Huvudproblemet är dock inte, Ulla Hamilton, att felparkerare i allmänhet inte känner att "de gör fel". De känner i stället en uppgivenhet och vanmakt. De upplever att p-boten inte står i proportion till "brottet". Vad är det för mening att överklaga när det ändå inte lönar sig? Sveriges domstolar är fulla av absurda rättsfall.

Det borde räcka med att hänvisa till historien om mannen som parkerat utanför sjukhuset i Mölndal när hans fru skulle föda. Hovrätten fann honom betalningsansvarig: Barnafödsel var inte en tillräckligt "oförutsedd omständighet".

I somras kom dock en dom från HD som förhoppningsvis kan stärka rättssäkerheten något. Trots att det funnits en giltig biljett i framrutan hade en kvinna i Norrköping fått böter. Men hon hade fotograferat p-biljetten och orkade kämpa i närmare två år för att till sist få rätt i HD.

Slutsats? I bilen krävs inte bara måttband och lasermätare utan också kamera.

2006 kom en statlig utredning som föreslog att en nationell parkeringsnämnd efter norsk modell skulle inrättas. Där skulle p-böterna kunna prövas utan att man behöver gå till domstol. Sedan dess har i princip ingenting hänt, mer än att infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd druckit kaffe med branschen.

Vem som helst kan i dag starta ett p-bolag och driva in kontrollavgifter. Det finns inga formella utbildningskrav. Det finns ingen tillståndsplikt motsvarande ett vaktbolags. Och det finns ingen tillsynsmyndighet.

Politiken har abdikerat och lämnat makten till det parkeringsindustriella komplexet.

Vi ska inte skälla på stackars p-vakter, utan kritisera de politiker - gatuborgarråd och infrastrukturministrar - som inte bryr sig tillräckligt om vår rättssäkerhet.