Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Eric Erfors

Flytta ned Leksand

Det skattefinansierade Leksands IF är inget enstaka dopningsfall.

Runtom i hela Sverige är politiker upptagna med att sponsra sina kära idrottslag.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Men Leksands hockeylag är en klar guldkandidat i den allsvenska subventionsserien. Där ställer kommunen lojalt upp med invånarnas plånböcker när lagets kassör panikringer. Många politiker är dessutom jäviga då de har egna ekonomiska intressen i laget i form av aktier i hockeybolaget.

Dessa politikens amatörer bryter också mot kommunallagen när de försörjer hockeyproffsen; enskilda bolag får i princip inte gynnas av en kommun.

SVT:s "Uppdrags gransknings" dystra sammanställning över hur kommunen satt i system att sponsra ortens stolthet vittnar om en rutten politisk kultur.

Vi talar inte om någon enstaka crosschecking, utan om ett så allvarligt uppträdande att matchstraff borde ha varit den självklara påföljden. Om fulspelet hade pågått på isen vill säga.

Vid rinkside har denna centerstyrda kommun ägnat sig åt många konstigheter: avancerad skatteplanering, tokrea av kommunal egendom, avancerad skatteplanering och olaglig pantsättning.

Först sålde man en camping till föreningen med krav på att hockeyklubben skulle förbli majoritetsägare. Det struntade föreningen i, utan att kommunen reagerade.

Och så såldes en 164 kvadratmeter liten gatstump för en symbolisk krona till klubben. Tack vare denna kreativa skatteplanering slapp Leksands IF betala en miljon kronor i stämpelskatt. Kommunchefen Göran Wigert försvarar eländet i AB med att affären är "helt laglig".

Må så vara, men det kan knappast tillhöra en kommuns uppgifter att skatteplanera åt privata bolag.

Om Leksandsborna deklarerade som politikerna skulle kommunens ekonomi vara minst lika katastrofal som Leksands IF:s.

Klubbens bolag Leksands IF Hockey AB och Leksands IF Fastighetsbolag lyckades nyligen undvika konkurs.

Rekonstruktionen innebär att lilla Leksands Sparbank accepterar en gigantisk kreditförlust på 25 miljoner kronor. Vem på banken godkände låneansökan? Supporterklubbens ordförande?

Och fler än kommuninvånarna har haft "förmånen" att bidra till hockeyproffsens fantasilöner. Enligt Dalarnas Tidningar tjänar tre spelare över 100 000 kronor i månaden, och staten har nu via lönegarantin tvingats pumpa in 3,7 miljoner kronor.

Denna statliga och ekonomiska dopning är raka motsatsen till fair play; Leksand har kunnat hålla sig med duktiga och dyra spelare de annars inte skulle haft råd med.

Enbart det faktum att en klubb ansöker om rekonstruktion borde naturligtvis innebära en degradering i seriesystemet.

Då skulle klubbarna tvingas skärpa sig. Svenska ishockeyförbundets fjäsk för Leksand - och andra - innebär att riskfaktorn för skattebetalarna höjs dramatiskt.

Mina tankar går också till alla stackars Växjöbor. Där har kommunen lånat ut 256 miljoner - en kvarts miljard! - till Växjö Lakers.

Arenafebern slog också till i Småland och när bankerna inte ville ställa upp på högriskprojektet fick kommunens invånare ställa upp.

Vård, skola, omsorg - och så kommunalt finansierade hockeyklubbar på elitnivå! Tja, vad ska man säga?

Helt under isen?

Ingen ansvarig politiker har typiskt nog tvingats avgå. Känslan av att fritt kunna dribbla bort skattemiljoner är väl lika magisk som Foppas klassiska straffmål i Lillehammer 1994.