Eric Erfors
"Min utgångspunkt kommer att vara öppenhet och transparens." förklarade den nyvalde talmannen Urban Ahlin efter att han hade valts.
Han har en del att göra.
Hur transparent är det att partierna väntar till omröstningen med att offentliggöra sin talmanskandidat? Varför dröjde S med att berätta att de tänkte kompensera Ahlin med det prestigefyllda talmansuppdraget för att han inte fick bli utrikesminister?
Enligt praxis tilldelas riksdagens tredje största parti rätten till andre vice talman Och det finns ingen anledning att trixa med praxis på grund av att SD blev tredje största parti.
Vänsterpartiet har dock en speciell demokratisyn, möjligen som ett arv från VPK-tiden. Vänstern ville strunta i praxis för att stoppa utnämningen av Björn Söder och lyckades också genomdriva en sluten omröstning. V vill inte att svenska folket ska ha insyn i hur riksdagen röstat.
Dessutom blev det en för riksdagen ovärdig cirkus när det krävdes en flera timmar lång röstningsprocess med tre voteringar. Björn Söder skulle ju ändå ha valts, eftersom det inte fanns någon motkandidat.
Gärna mer av öppenhet och transparens, riksdagen måste reformeras på fler områden:
Låt statsråden utfrågas av riksdagen. EU-parlamentet har nu inlett utfrågningar av blivande kommissionärer. Vi borde ha en motsvarande variant i riksdagen. Och tänk vilken "öppenhet och transparens" vi skulle få runt statsråden om utrikesskottet kunde fråga ut den tilltänkte utrikesministern, Margot Wallström (?).
Inför en Lex Nuon. Före detta statsråd som Maud Olofsson och politiska tjänstemän ska inte längre kunna vägra att inställa sig hos KU. Skolk ger avdrag på statsrådspensionen.
Fler debatter före beslut. Den vanliga ordningen är att först stänger sig ledamöterna in sig i respektive utskottssal, debatterar och fattar beslut som sammanfattas i ett betänkande. Efter att besluten i praktiken är fattade blir det offentlig debatt i kammaren. Vänd på den ordningen.
Skrota slutna omröstningar. Kommentarer överflödiga efter cirkusen runt Björn Söder.
Krymp riksdagen. Med 349 ledamöter är Sveriges riksdag ett av världens mest befolkade parlament per capita. Om antalet i stället var 249 skulle riksdagen bli vassare och ledamöterna mer profilerade.
Hört talas om miljöpartisten Esabelle Dingizian? Hon har suttit i riksdagen sedan 2006. Miljöpartisten - som nu har befordrats till tredje vice talman - deltog enbart i två riksdagsdebatter under det senaste riksdagsåret. Totalt åtta debatter orkade hon med under den senaste mandatperioden. Och under hela riksdagsåret 2010/11 satte Dingizian aldrig sin fot i talarstolen.
Känns det inte lite surrealistiskt att riksdagen har begåvats med en talman som uppenbarligen ogillar debatter?
Sannolikheten för en krympt riksdag ligger någonstans runt ett svenskt VM-guld i fotboll. Inget parti vill i praktiken göra sina riksdagsledamöter arbetslösa och partiet fattigare. Partistöd delas ju ut per mandat.
Jag tycker KD-ledaren Göran Hägglund förtjänar respekt för att han i valrörelsen drev frågan om att lägga ned landstingen. Trots att också ett antal kristdemokrater om det blev verklighet skulle förlora sin politiska plattform.
Annars brukar egenintresset aldrig ljuga också i politiken.