Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Eric Erfors

Fel recept för 100-åringarna

Jag var på afterwork förra veckan och mötte Kurt.

Först diskuterade vi Kim Jong Uns utrensningar och sedan bandy.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Kurt berättade att han faktiskt hade spelat i allsvenskan för Örebro. På 1930-talet. Jag hade tippat på 75, men gentlemannen mitt emot mig visade sig vara 94 år och fullständigt vital.

Och snart vimlar det av pigga hundraåringar redo att kliva ut genom fönstren och försvinna.

Demografer tippar att vartannat barn som i dag föds i Sverige kommer att bli hundra år. Ålderskurvan har också skapat en speciell nisch för nationalekonomer. Under det senaste decenniet har rapportfloden på temat välfärdens framtida finansiering varit stark.

2010 kom ett larm från Sveriges kommuner och landsting, SKL, som pekade ut ett finansieringsgap år 2035 på motsvarande 13 kronor i höjd kommunalskatt.

Den här typen av framtidsförutsägelser tenderar lätt att slå över i en dysterkvistarnas samman- svärjning. Och har vi inte hört det förut?

Jag minns hur debatten gick för 20 år sedan när statsskulden skenade: Sverige var på väg ner i skatteträsket och välfärdsstatens sammanbrott bedömdes nära. Det citerades friskt ur en nyutgåva av Elisabeth Langbys dystopiska debattbok "Vinter i välfärdslandet".

Men tänka sig. Den svenska välfärdsstaten inte bara överlevde utan är i dag ett internationellt framgångsexempel.

Tankesmedjan SNS bidrog i går med ytterligare en framtidsspaning: "Hur får vi råd med välfärden?" där tre nationalekonomer under ledning av Annika Sundén gör en pedagogisk sammanfattning av finansieringsfrågans dilemman och orsaker.

Det är ju inte bara Kurt-effekten, allt fler plus 90, som bidrar till kraven på ökade resurser. Ju rikare vi blir i ett land desto högre krav ställs också på kvaliteten i välfärdstjänsterna.

Redan 1956 suckade Tage Erlander om "de stigande förväntningarnas missnöje."

Nationalekonomerna refererar förstås till gurun Willian Baumol och hans sjuka; om hur produktivitetstillväxten är lägre i tjänstesektorn än i varusektorn.

Relativpriset för vad en sjuksköterska producerar blir därför högre med tiden. Hur många frisörbesök gick det på en hygglig tv-apparat för tio år sedan jämfört med i dag?

SNS-ekonomernas recept är att göra socialförsäkringarna "autonoma" och lyfta ut dem ur statsbudgeten. Vidare relanserar de Anna Hedborgs förslag om en obligatorisk äldreomsorgsförsäkring.

Jag vill inte anklaga ekonomerna för att sitta i något elfenbenstorn, men de befinner sig i alla fall en bra bit från den politiska verkligheten. Tanken på något fristående från statsbudgeten är en fiktion eftersom varhelst det finns miljarder placerade frestas politiker att nalla eller röstfiska.

SNS-ekonomerna drar den givna parallellen till pensionsreformen. Men var fanns egentligen "autonomin" när politikerna efter pensionärsprotester ändrade på den så kallade bromsen?

Och hur fristående är pensionssystemet när Stefan Löfven vill råna yngre generationer på deras pensionsmiljarder genom att skrota PPM-systemet?

Förslaget om en obligatorisk äldreomsorgsförsäkring bygger på den märkliga och osolidariska tanken att varje generation måste bära sina egna kostnader. Utifrån denna princip så skulle Sverige också behöva begåvas med en obligatorisk barnomsorgsförsäkring eller utbildningsförsäkring.

Jag försäkrar: Det blir bakläxa åt SNS-ekonomerna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!