Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Eric Erfors

Fastna inte i
Carlssons klister

Ingvar Carlsson är politikens Bruce Springsten. Ständig störst, enligt recensenterna.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det brukar sägas att politiker aldrig är så populära som efter det att de har slutat. Och så kan man få sin egen fan-club: Carlssonkulten.

 

I Sydsvenskan skriver Per Svensson att Carlsson är Sveriges mest respekterade (ex)politiker och Svensson ser i honom den politikertyp som styrde Sverige vid en livshotande kris: Genomhederlig och pragmatisk.

I DN ger Henrik Berggren den före detta statsministern fullt godkänt för sin tredje - och mer personliga - självbiografi. Den handlar om en reko kille från Borås som bär sitt livs historia med höga krav på sig själv och stor tolerans mot andra.

Per T Ohlsson går i Sydsvenskan fullständigt loss i sin Carlssondyrkan och jämställer honom med Harry Truman, "en av de mest progressiva presidenter" USA har haft. Carlsson lär också i framtiden stå högt på listan över Sveriges främsta regeringschefer.

 

Tillåt mig att protestera.

Ohlsson sammanfattar: "Ingvar Carlsson är totalt oförstörd av sina höga positioner. Inga later, inga åthävor" och har en genuint demokratisk stil.

Hoppsan, där närmar vi oss Kim Jong Un-nivå, och jag tror att nu känner sig även Carlsson besvärad av Carlssonkulten.

Sanningen är att Ingvar Carlsson fullständigt körde över partiet i en av efterkrigstidens största frågor: det svenska EU-medlemskapet, eller EG som det hette då.

I september 1990 höll S partikongress och jag skulle lyssna på Europadebatten, men det var helt tyst från talarstolen. Den 20 oktober redovisar Carlssons utrikesminister Sten Andersson fem skäl till varför Sverige absolut inte ska gå med i EG.

 

Men två veckor senare släpps bomben, finansminister Allan Larsson meddelar i en fotnot i ett krispaket att Sverige ska ansöka om EG-medlemskap. Allt för att lugna de tvivlande finansmarknaderna.

Så var det med den "genuina demokratiska stilen". I folkrörelsepartiet SAP.

Henrik Berggren sammanfattar Carlssons politiska gärning: Han förde Sverige ur 90-talskrisen och in i EU som statsminister.

Nej, det var den ekonomiska krisen som fick Carlsson att plötsligt slänga in en EG-ansökan. Och jag är övertygad om att det blivit nej i folkomröstningen 1994 om nationen inte samtidigt hade suttit i kristräsket. Det var inte heller Carlsson som förde Sverige ur krisen, utan Göran Persson.

 

Däremot var Carlsson i högsta grad med om att ta Sverige in i krisen.

Hösten 1988 är ekonomin på väg att fullständigt koka över. Vilka är då Carlssons vallöften? Jo, en förlängd föräldraförsäkring och en sjätte semestervecka! Krisinsikten var helt frånvarande och den tredje vägens ekonomiska politik skulle följdriktigt haverera. Folket överraskades med så desperata åtgärder som ett tvångssparande.

I februari 1990 kom ett stoppaket med pris-, löne- och strejkstopp. Världens bästa Carlsson tvingades avgå för att sedan återuppstå i regeringen Carlsson II.

I årets memoarer, precis som i sina tidigare, skyller Ingvar Carlsson i från sig. Bovarna bakom överhettningen är riksbankschefen Bengt Dennis och Kjell-Olof Feldt. Men en statsminister, under en av de stökigaste mandatperioderna i modern historia, kan naturligtvis inte smita från sitt ansvar.

 

För Carlsson verkar dock det största politiska misstaget vara att han inte levde upp till löftet att ge Anna-Greta Leijon ett nytt statsrådsjobb. Tala om myggsilning.

Sedan kan vi fundera över vad det är som får medelålders manliga och begåvade skribenter att förhålla sig lika okritiska och dyrkande till Carlsson som om han vore The Boss.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!