Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Eric Erfors

Eric Erfors: Vänsterns Kubasvek

Lars Ohly må ha lämnat Svensk-Kubanska föreningen. Men Vänsterpartiet saknar fortfarande nolltolerans mot diktaturkramare.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I slutet av januari arrangerade Svensk-Kubanska föreningen - bröderna Castros svenska supporterklubb - ett hyllningsmöte i Uppsala. I föreningens tidskrift läser jag ett tragikomiskt mötesreferat, signerat den före detta islamisten Mohamed Omar som nu skaffat sig nya demokratiska förebilder.


Huvudtalare på mötet var Jeanette Escanilla och Torbjörn Björlund, som också visade bilder från sommarens besök på Kuba. Jeanette berättade att stränderna på Kuba var fantastiska och att alla har tillgång till dem.Torbjörn tillade att "bilden av en diktatur där invånarna går runt och är rädda för att säga sin mening stämmer inte."

Omar rapporterar att musiken bidrog "till den revolutionära stämningen". Ja, ingen läsare behöver tveka om vilket euforiskt väckelsemöte som hade utspelat sig.

Torbjörn Björlund - han som ifrågasätter bilden av Kuba som en diktatur - är sedan 2006 riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Han är partiets tyngsta försvarspolitiker och sitter med i försvarsberedningen. I riksdagens databas hittar jag inga uppgifter om att han engagerat sig för hur Sverige kan bidra till ett demokratiskt Kuba.


Däremot har Björlund utmanat Carl Bildt i en debatt om The Cuban Five, de fem kubanska agenter som greps i Miami 1998 och som under tvivelaktiga omständigheter dömdes till långa fängelsestraff. De Fem är nationalhjältar och givetvis också Svensk-kubanska föreningens favoriter.

Amnesty International har kritiserat behandlingen av The Cuban Five, något Björlund också hänvisar till i sin interpellation. Bland Björlunds riksdagsaktiviteter finns dock inte en enda referens till Amnesty om situationen för Kubas alla politiska fångar.


I Amnestys årsrapport 2013 framgår i alla fall att förtrycket av oberoende journalister, oppositionella och MR-aktivister har ökat på Kuba. I genomsnitt ska det ha skett 400 gripanden i månaden. Amnesty har också klassificerat sju nya aktivister som samvetsfångar.

I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex hamnar Kuba på plats 171 av 179. Inte heller detta verkar bekymra Björlund. Bilden av en diktatur stämmer ju inte!

Jeanette Escanilla - hon som tycker att stränderna är fantastiska - är ordförande i Vänsterpartiet i Uppsala län. Hon sitter i kommunfullmäktige och jobbar som politisk tjänsteman åt partiets kommunalråd. Två veckor innan talarinsatsen på väckelsemötet hade hon blivit invald i Vänsterpartiets partistyrelse.

Escanilla, som kommer från Chile, berättade att hon under hela sin uppväxttid drömde om att komma till Kuba, ja, "ända sedan hon såg Fidel och Salvador Allende sida vid sida i Santiago 1972".


Tänka sig. Drömmen förverkligades för vänsterpartisten Jeanette Escanilla. När ska då drömmen om frihet hos alla politiska fångar bli verklighet?

Till skillnad från Kuba har vi föreningsfrihet i Sverige. Det står människor fritt att engagera sig i supporterklubbar till olika diktaturer. Jag ifrågasätter inte Jonas Sjöstedts känsla för demokrati; han har markerat att "Kuba är en politisk diktatur. I landet förekommer inte fria val, yttrandefrihet eller rätten att fritt bilda partier."

Men att man både kan ha en ledande position i ett parti och samtidigt tillåts extraknäcka som megafon åt en diktatur gör dock Vänsterpartiet fullständigt unikt. I andra partier hade Escanilla och Björlund tvingats välja karriär.