Eric Erfors
Det svenska försvaret har fått en krisstämpel över sig. ÖB:s klarspråk om vårt "veckoförsvar" måste dock sätta sättas in i ett sammanhang. Sverige är inte det enda land i Östersjöregionen som förlitar sig på att Nato ska komma till undsättning.
Men till skillnad från de baltiska Nato-länderna så hycklar vi. USA och Nato ska rycka ut när det krisar, men när det "alliansfria" Sverige i fredstid bidrar med signalspaningsdata och samarbetar intimt med superövervakaren NSA förväntas vi svenskar bli både chockerade och upprörda.
I praktiken utgår den svenska försvarsplaneringen från ett aktivt stöd av Nato i en konfliktsituation. Men samtidigt försöker regissörerna av denna försvarsteater - politikerna - upprätthålla bilden av unika och tillräckligt avskräckande förmågor: Sverige ska ha "norra Europas största och mest kvalificerade flygvapen". Även om planen sedan får stå på marken för att det saknas pengar eller personal.
Sverige ska också ha världens bästa och modernaste ubåtar för ett okänt antal miljarder. Även om det är osäkert om det finns pengar att bemanna dem med i framtiden. Dessutom måste vi för alliansfrihetens skulle hålla oss med en "svensk" försvarsindustri. Trots att den försvarsmateriel som sätts samman i våra utlandsägda försvarsfabriker består av komponenter från en mängd olika nationer.
Den försvarspolitiker som 2013 talar om vikten av nationell självförsörjning är vilse ute i skogen på en gammal grön militärcykel.
Den saftiga kritik som Riksrevisionen förmedlar i sin senaste granskning av Försvarsmakten blir mot denna bakgrund något teoretisk. Vårt Nato-beroende finns nämligen inte med i kalkylen.
Kärnan i kritiken är i alla fall att försvaret inte kan leverera det som riksdag och regering har beställt. Det är också något som ÖB Sverker Göranson varit tydlig med: försvaret behöver mer pengar för att upprätthålla balansen mellan uppgifter och resurser. Materialanslaget behöver höjas med minst två miljarder per år från 2015, tycker ÖB. Fast räcker det verkligen? Behoven hos försvarsindustrin är omättliga.
Riksdagen har beställt två nya superubåtar av Kockums i Malmö/Karlskrona som går under arbetsnamnet A26. Skattebetalarna har redan gått in med 600 miljoner kronor via FMV i utvecklingskostnader, men slutnotan är okänd då de tyska ägarna Thyssen Krupp inte vill ge något fast pris.
Dessutom är det högst osäkert om denna svensktillverkade superubåt kan säljas på export eftersom A26 skulle bli en konkurrent till de ubåtar som Thyssen Krupp själva tillverkar i Tyskland. Tala om ett undervattensläge i exportkalkylerna, för FMV och Sverige.
Visst är Kockums omvittnat duktiga och innovativa på ubåtar, men här handlade det inte om att köpa färdiga försvarssystem från hyllan, som regeringen sagt sig prioritera, utan om att försvarspolitiken som så många gånger tidigare blev till näringspolitik.
Riksrevisionen kan kanske räkna på hur mycket försvarsindustrin genom åren tjänat på teaterstycket "Alliansfriheten".