Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Eric Erfors

Dags att kvotera in män i politiken?

Sveriges politiska elit är snart ett enda stort feministiskt initiativ. När kommer kraven på att kvotera in män?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Oavsett valresultat kommer frågan om vem som efterträder Fredrik Reinfeldt att ställas oftare. Ett drygt decennium på toppnivå sliter på krafterna. Aldrig ensam, alltid ensam, som Göran Persson har definierat känslan. Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd brukar pekas ut som huvudfavorit till att efterträda Reinfeldt. Passande nog har hon ett Sverigebygge med höghastighetståg att baxa fram.

Ett av Folkpartiets stora problem är att det uppfattas och fungerar som ett enfrågeparti. Inte kan väl Björklund - i verkligheten - aspirera på utbildningsministerposten ännu en gång? Det finns i alla fall krafter i partiet som vill att toppkandidaten Birgitta Ohlsson tar över partiledarjobbet så snart det är möjligt efter valet.

Och hur länge orkar Göran Hägglund? Han vann visserligen överlägset mot utmanaren Mats Odell häromåret, men efter tio år som partiledare kommer oundvikligen avgångsfrågan att väckas igen. Ja, vem ska trösta och rädda lilla knyttet KD över fyraprocentspärren nästa gång, 2018?

Den tidigare KDU-ordföranden Ella Bohlin lär knappast tveka. I dag är hon politisk tjänsteman i Rosenbad, men har också lyckats bli partiets toppkandidat som landstingsråd i Stockholm. När kandidaturen blev offentlig konstaterade Bohlin krasst i SvD: "Jag behöver också skaffa mig en politisk plattform och då passar lokalpolitiken väldigt bra."

Att vara hyfsat ung, 34 år, karriärsugen - och kvinna - är rimligen inte heller någon nackdel i KD. Kanske utmanas Ella Bohlin av partisekreteraren Acko Ankarberg-Johansson eller av riksdagsledamoten Caroline Szyber. Att KD för första gången får en kvinnlig ordförande är nog ett hyggligt stalltips.

Summa summarum: Det finns en hel del som talar för att samtliga fyra allianspartier om ett eller två år har en kvinnlig partiledare.

I Stockholm pekar opinionsvinden ut socialdemokraten och doldisen Karin Wanngård som nästa finansborgarråd och stadens mäktigaste politiker. Jag kan också konstatera att de klassiska manliga sossepamparnas tid är över. I Göteborg var det Anneli Hulthen (S) som tog över makten efter Göran Johansson och hon lär få fortsätta eftersom Göteborgsmoderaterna brukar misslyckas i valen.

I Malmö tog Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) över förra sommaren efter Ilmar Repaalu som hade styrt staden under närmare två decennier. Stjernfeldt Jammeh lär vara Malmös starka kvinna också efter valet.

I rikets fjärde största stad, Uppsala, ser det ut att bli maktskifte och en socialdemokratisk kvinna vid rodret: Marlene Burwick. Ulla Persson (S) styr i dag Västerås, men Anders Teljebäck (S) väntas ta över. Lena Baastad (S) har makten och härligheten i Örebro. Hon lär få förnyat förtroende av väljarna.

Summa summarum: Fem av Sveriges sex största städer styrs - troligen - efter valet av socialdemokratiska kvinnor. Och Sveriges största arbetsgivare, Stockholms läns landsting, väntas bli styrt av Helen Hellmark Knutsson (S).

Står vi inför en ny könsmaktsordning? Är slipsarnas dominans snart förbi? Kanske. De traditionella partierna är en krisbransch med krympande medlemstal och engagemang. Med en allt smalare rekryteringsbas tvingas kompetenta kvinnor inte längre konkurrera med mindre komptenta män om uppdragen.

Och när glastaken väl är krossade kan kvinnor göra som män gjort i alla tider: bilda maktens nätverk och hjälpa varandra i karriären. På sikt är nog politiken en kvinnodominerad bransch.