Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Eric Erfors

Alliansen devalverar sitt budgetalternativ

RIKSDAGEN. Alliansen vill framstå som en osedvanligt ansvarsfull opposition. Men regeringskrisen kan ändå vara ett faktum 3 december.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är då som riksdagen troligen röstar om budgetens utgiftsramar och olika skatteförslag. Och det är då Sverigedemokraterna till sist tvingas visa sitt vågmästarkort.

Att Alliansen redan nu deklarerar att man inte tänker bryta ut enskilda budgetförslag är lite överraskande. De hade ju kunnat hänvisa till att det är något man får ta ställning till under utskottsbehandlingen och hade därmed satt ännu mer press på Löfven.

Men förnuftet segrade. Det faktum att Socialdemokraterna i opposition missbrukade den budgetlag som ska stärka minoritetsregerandet – är inget skäl till varför alliansen ska göra om samma misstag. Det vore som att sätta sig i sandlådan och sura. Och vem tjänar på att förvandla budgetlagen till en schweizerost?

I den version av alliansens budget som delas ut på presskonferensen finns det få siffror. Det fortsätter att tjatas om krona för krona, men hur stort är då underskottet i jämförelse med regeringens? Det framgår inte. Inte heller finns det några siffror för respektive utgiftsområde. Så devalverar alliansen sitt eget budgetalternativ.

Och trots att Migrationsverket i förra veckan skrev upp prognosen för antalet flyktingar som väntas komma till Sverige följer alliansen här regeringens budget. Där tappade SD ett av sina tidigare argument om att det budgetalternativ som satsar minst på flyktingpolitiken är en viktig faktor för hur partiet ska rösta.

Inför omröstningen kommer SD att få extremt mycket uppmärksamhet i media. Vikarierande partiledaren Mattias Karlssons ord kommer att analyseras in i minsta detalj. Och statsvetarna kommer att lägga ut orden, trots att de saknar förmågan att resa in i framtiden.

Men samtidigt är det fullständigt meningslöst att spekulera då vi också kan spekulera i att inte ens Mattias Karlsson vet eller har bestämt sig för hur SD:s riksdagsgrupp ska agera. Men glada är de, Sverigedemokraterna, för sin plats i rampljuset. Och att det för omväxlings skull inte handlar om något nättroll till kommunpolitiker.

Finansminister Magdalena Andersson försöker hålla skenet uppe:

”Jag tror att vi har goda förutsättningar för att få igenom vår budget.”

Fast borde hon inte kunna hålla sig till sanningen? Att inte heller hon har den blekaste aning hur det ska gå.

Regeringen har uppmärksammats för sina traineejobb; att det finns statsråd som aldrig sysslat med praktisk politik eller suttit i riksdagen. Men alliansen har sina nykomlingar som ekonomisk politiska talespersoner. Jakob Forssmed är ny för KD, förre integrationsministern Erik Ullenhag är Folkpartiets skuggfinansminister och Centern har utsett 27-årige Emil Källström.

Moderaternas blivande partiledare, Anna Kinberg Batra, har förvisso rutin från finansutskottet, men hur lätt är det att efterträda Anders Borg?

”Titta på sidan 57 i regeringens finansplan”, säger hon i alla fall nöjt. Och, hoppsan, där står det svart på vitt: ”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något.”

Ska vi gissa på att finansministerns närmaste man, Max Elgers, skällt ut någon stackars opolitisk tjänsteman och sanningssägare departementet? För höjer man skatterna på arbete, blir folk också mindre benägna att jobba. Förhoppningsvis är regeringens antiarbetslinje en tillfällig symbolpolitik.