Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Eric Erfors: Ren dumhet

Det finns gott om villaträdgårdar i Sverige som en gång i tiden varit betesmark. Tänk om 104 av dessa trädgårdar plötsligt invaderades av betande kor och bönderna hänvisade till sin sedvanerätt.
Och Högsta domstolen gav bönderna rätt.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Hur tänkbart är det egentligen?
104 små markägare i Nordmalings kommun förlorade i går tvisten mot tre samebyar. Den juridiska processen inleddes redan 1998. Tillräckligt med betänketid?
Justitieråden i HD tvingas i domen söka sig långt tillbaka i historien och kommer fram till att det år 1886 förelåg en sedvanerätt till vinterbete för renarna i Nordmaling.
Men det är andra tider nu. Markägarna vill tjäna pengar på sina omfattande tallplanteringar och betande renar innebär att stora värden förstörs. Och då renskötsel bedrivs på 50 procent av Sveriges yta finns det gott om nya fall för det stora domstolslotteriet. Ibland blir det sedvanerätt. Ibland inte.
Antalet renar i landet varierar mellan 200 000 och 280 000 under året och vi skattebetalare är med och finansierar renhjordarna. Eskil Erlandsson avsätter i år 118 miljoner till "Främjande av rennäringen".
Det omfattande stödet till trots är rennäringen ingen lysande affär. Statistik från SCB visar att under inkomståret 2004 var det endast 108 renägare som tjänade mer än 160 000 kronor på renskötseln. Kanske går det lite bättre i år?
Det är i alla fall bara något fler samer i hela Sverige - än de 104 berörda markägarna i Nordmaling - som kan livnära sig på renar. För de absolut flesta handlar det om en bisyssla, om ett livsstilsprojekt.
Vi är många liberaler som kritiserar de traditionella jordbrukssubventionerna, men få ifrågasätter de hundra miljoner som årligen går till renbranschen. Ingen ledande politiker vill heller utmana detta särintresse ty då är det alltid någon renägande och bidragsberoende same som drar fram rasiststämpeln.
Problemet är dock större än subventionerna. Här har Sveriges riksdag givit en viss etnisk grupp ett näringsmonopol. För att bedriva denna bidragsberoende renskötsel krävs att du godkänns av samebyarna som riktig same.
Det strider mot den grundläggande rättsprincipen att i Sverige ska människor behandlas lika oavsett kön, sexualitet eller etnicitet. I Finland har man förstått detta: där skulle även Eskil Erlandsson kunna bli renägare.
Säkert finns det någon Sverigedemokrat som skulle hävda att endast "pursvenskar" som bott i vårt land ett antal generationer borde få rätt att bruka vår jord, men vem skulle ta något sådant befängt på allvar?
Sametinget skriver att man som renskötare "är bärare och förmedlare av den samiska renskötselkulturen." Må så vara. Men vilken kultur avses egentligen? I dag är renbranschen beroende av helikoptrar, snöskotrar, GPS, mobiler, motorcyklar och lastbilstransporter.

Det finns en paradox
i att just de renägande samerna lyfter fram historien. Den vidriga samepolitiken under början av 1900-talet var ett apartheid på svenska - "lapp skall vara lapp-politiken". Då ansågs samerna av rasbiologiska skäl endast lämpade att ägna sig åt renskötsel. Den synen har säkerligen också präglat en del av de historiska dokument Högsta domstolen stödjer sig på i dag.
Och denna apartheid lever kvar under Eskil Erlandsson: endast samer anses kunna sköta en ren och få bidrag för detta.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!