Det är nog nu. Efter fem kvinnomord på kort tid har mäns våld mot kvinnor hamnat högst upp på den politiska dagordningen. Jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) har kallat till partiledarsamtal och partierna tävlar om vem som kan föreslå längst åtgärdslistor mot kvinnovåldet.
Det är utmärkt. Alldeles för länge har våld i nära relationer getts för lite uppmärksamhet, både polisiärt och politiskt. Samtidigt är det något som skaver när rödgröna politiker som Märta Stenevi, Linda Snecker (V), Annie Lööf (C) och Stefan Löfven (S) går längst fram i demonstrationståget.
Det är ju de rödgröna som har haft makten sedan 2014 och därmed bär det politiska ansvaret för att för lite har gjorts. När Miljöpartiet går ut med en lång kravlista på hårdare tag undrar man om partiet har gått i opposition mot sig självt.
Bara 15 förövare har tvingats bära fotboja vid kontaktförbud efter regeringens lagskärpning 2018. Varför tog inte S och MP tillfället i akt att skydda våldsutsatta kvinnor när man hade chansen?
Denna passivitet sätter fingret på den grundläggande paradoxen längst ut på den rödgröna sidan: Man är emot hårdare tag nästan alla dagar i veckan. De rödgröna vill inte frihetsberöva fler, utvisa fler, avlyssna fler, slopa straffrabatterna, införa förvaringsstraff och så vidare.
Det är bara när det kommer till uppmärksammade brott mot kvinnor som man plötsligt vaknar till liv. Men kriminalpolitiken är en helhet. Det går liksom inte att ena dagen kämpa mot att minderåriga ska kunna häktas och nästa dag förfasa sig över att en 17-åring på kort tid har hunnit våldta minst tre flickor, den yngsta tolv år. Det är så att säga ett pris man är villig att betala.
Bland dem som misstänks för de senaste fem kvinnomorden finns exempelvis en man från Mali, en man från Irak och en tredje från Serbien/Montenegro. Kopplingen till hur pojkar uppfostras i Sverige är inte glasklar.
Ideologin står i vägen även på andra sätt. I stället för att på djupet analysera vilka de våldsamma männen är – och hur de bäst kan stoppas – pratar Stenevi, Snecker, Lööf och Löfven i vaga ordalag om mansnormer, att männen måste förändras, att pojkar fostras till att slå och så vidare.
Det är att trivialisera ett livsfarligt beteende. Ingen kan på allvar hävda att kvinnovåld på något sätt sanktioneras i det samtida svenska samhället. Tvärtom betraktas denna form av brottslighet som särskilt avskyvärd.
Så vad utmärker förövarna till kvinnomorden? En faktor är psykisk ohälsa och depression. En annan är en överrepresentation av män som är utrikes födda. Aftonbladets genomgång av 267 kvinnomord mellan år 2000 och 2016 visade att 30 procent av de kvinnliga offren var utlandsfödda.
Bland dem som misstänks för de senaste fem kvinnomorden finns exempelvis en man från Mali, en man från Irak och en tredje från Serbien/Montenegro. Kopplingen till hur pojkar uppfostras i Sverige är inte glasklar.
Om liv ska räddas måste vi våga intressera oss för denna överrepresentation. Kan det vara något i mötet mellan extremt patriarkala kulturer och det svenska frigjorda samhället som riskerar att utlösa besinningslöst våld? Kvinnan tar chansen att separera medan mannen förlorar sin tidigare status/heder.
I så fall måste det förebyggande arbetet anpassas därefter: Hjälp nyanlända kvinnor ur eventuell isolering och informera dem om deras rättigheter och möjligheter att få hjälp. Samtidigt kan man tänka sig en motsvarighet till ”Sluta skjut”-projektet – ett ”Sluta slå” – där våldsamma män söks upp av polisen och erbjuds en väg ut ur sitt destruktiva beteende, men samtidigt får veta att de har ögonen på sig.
Det är förstås inte hela bilden av mäns våld mot kvinnor, långt därifrån. Men vi har inte råd med ideologiska låsningar om fler kvinnoliv ska räddas.