Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Enprocentmål för biståndet måste bort

Carin Jämtin, tidigare partisekreterare för S, utsågs till biståndsmyndigheten Sidas generaldirektör 2017.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Foto: Sida

Coronakrisen slår mot svenskt bistånd – minst två miljarder försvinner nästa år. Enprocentsmålet skapar fler problem än det löser.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

De fattigaste länderna har det särkilt svårt i coronakrisen – de ska hantera pandemin, samtidigt som turismintäkterna försvinner och biståndet från världens rika länder minskar. Det är inte bara ett uttryck för bristande solidaritet i ekonomiskt tuffa tider – det sker per automatik eftersom biståndet är designat så. Det är nämligen kopplat till bruttonationalinkomsten (BNI), ökar därför när ekonomin går bra och dras åt i kriser. Det är en bakvänd ordning.

Sverige är OECD:s mest generösa biståndsgivare med sitt mål om att biståndet ska utgöra en procent av BNI. EU:s mål är 0,7 procent. Det har inneburit att Sidas budget har ökat kraftigt under 2000-talet, faktiskt så kraftigt att det varit svårt för myndigheten att hinna göra av med pengarna. ”En utmaning”, sa generaldirektör Carin Jämtin så sent som 2017. 

Nu står Sida sannolikt inför det omvända problemet: Regeringen beräknar att tillväxten kommer att sjunka med minst fyra procent i år och därmed kan det svenska biståndet komma att minska med två miljarder, har SVT räknat ut. 

”Det handlar om väldigt mycket pengar, vi hoppas verkligen att det inte ska behöva hända”, säger Ulrika Åkesson, klimatanalyschef på Sida, till kanalen.

Enprocentmålet visar sig återigen leda till ryckighet och osäkerhet, när det biståndet skulle behöva är stabilitet. 

Men om krisen leder till en reform av biståndspolitiken vore det välkommet. Problemen med korruption, dålig kontroll och bristande effektivitet i projekten är återkommande.

Ta exemplet Afghanistan, där Expressens Magda Gad förra året beskrev hur talibaner tar ut ”skatt” av biståndsprojekt. Därmed riskerar man inte bara att biståndspengar inte når fram till de behövande, utan dessutom finansierar krigsherrar och förlänger konflikten. Svenska Afghanistankommittén och Oxfam har tidigare konstaterat i en rapport att biståndet till landet sammantaget haft en negativ effekt. Trots att det regnat pengar har fattigdomen ökat.

För Sida borde det vara minst lika oroande att svenska folkets stöd till biståndsanslagens storlek visade ”en tydlig försvagning” under förra året, även om en majoritet fortfarande är positivt inställd. Även tilltron till att biståndet gör skillnad har fått sig en knäck: ”Aldrig tidigare har det noterats en så kraftig nedgång av det samlade förtroendet för biståndets kanaler”, noterade Sida.

Det finns alternativ till dagens illa fungerande system. I höstas föreslog Moderaterna att riksdagen vart fjärde år ska slå fast en fyraårig biståndsram, precis som man gör för andra politikområden som behöver långsiktighet, såsom forskning och försvar. Det vore en betydligt bättre ordning.

En modell med fyraåriga rambeslut skulle ge bättre chans till kontroll och långsiktig planering, och därmed öka biståndets legitimitet.

Slopa enprocentsmålet – det skapar fler problem än vad det löser.