Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En orimlig röra i forskningsbyråkratin

DAGS ATT RENSA UPP. Annie Lööf och Jan Björklund får gärna fira med en fin middag om de lyckas formtukta i forskningsfinansfloran. Foto: Christian Örnberg

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Mistra är en statlig forskningsstiftelse, pengarna ska gå till miljöstrategiska projekt. I fjol betalade de åtta anställda ut 133 miljoner kronor till några lyckliga sökande. Dessutom "påbörjades planeringsarbetet inför Mistras 20-årsjubileum vilket infaller 2014", skriver Mistra i årsredovisningen. Det ska bli "en klang- och jubelfest".

Man kan ana att planerna skrivs om. Mindre av lyft bägarn högt och klinga, vän! och mer av billigt bubbel - ekologiskt förstås - i plastglas. Så får Stiftelsen för strategisk forskning, SSF - den där med Blå hallenkalaset - en bevisbar påverkan på samhällsutvecklingen.

SSF:s 18 små videofilmer om framtidens forskningsledare har det i alla fall inte. De har legat på Youtube i fem månader, mest tittning har nanofotonikern Alexander Dmitriev med 549 visningar. Till skillnad från kalaset var videoproduktionen upphandlad, men resursanvändningen ännu sämre. Festdeltagarna fick i alla fall en trevlig afton. Youtube-snuttarna ger absolut inget alls.

 

Men det gäller att minnas att vi talar om miljoner här. Det svenska näringslivet och skattebetalarna satsar tillsammans över 100 miljarder kronor varje år på forskning och utveckling; bara Israel och Finland använder en större andel av BNP till det. Största delen står företagen för när de arbetar sig fram till nya mediciner, fordonsmodeller och materielegenskaper. Men Sverige ligger i världstopp också vad det gäller statliga anslag.

Får vi valuta för pengarna? Det kan diskuteras. Men helt odiskutabelt har vi fått en stor och rörig forskningsbyråkrati.

Det är bra att forskare har mer än ett ställe att söka pengar på. En institution som säger nej kan ha tänkt fel, eller bära på gammalt groll (inte ovanligt i den akademiska världen). Har man en statlig bidragsgivare som nobbar finns alltid privata Wallenbergsstiftelserna att gå till. Och tvärtom.

 

Men staten har delat upp sin bidragsgivning på en ohanterlig mängd institutioner. Den som sysslar med något som kan kallas "hållbar utveckling" kan vända sig till ovan nämnda Mistra och SSF, men även till Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande), Energiverket, Vetenskapsrådet och Vinnova. Forskare vid de 17 nya högskolorna kan dessutom vända sig till KK-stiftelsen och folk på Södertörn till Östersjöstiftelsen.

Det är en orimlig röra. Forskningsminister Jan Björklund (FP) och näringsminister Annie Lööf (C), som båda ansvarar för bidragsutdelare, bör sätta sig ner och rensa hårt. En statlig givare per område räcker. Och verket Vinnova, som delar ut två miljarder om året, bör granskas med lupp.

En inrättning som ger 1,5 miljoner kronor till ett företag (som omsatte tre miljoner 2010) för att det ska ta fram "En Fungerande iPhone-baserad prototyp för stöd av användares reflektion kring säsongsbaserade inköp av frukt och grönt" har för mycket pengar och för lite omdöme.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!