Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En finansminister måste tåla kritik

En finansminister måste tåla att bli kritiserad av granskare, utan att tappa humöret.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Våra finansministrar är tydligen ömhudade och skyr kritik. Desto viktigare att slå vakt om de granskande expertorganens oberoende.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är fascinerande att ta del av vittnesmålen från Finanspolitiska rådets möten med Anders Borg och Magdalena Andersson. Såväl den tidigare som den nuvarande finansministern har använt maktspråk för att sätta press på sina kritiker.

"Magdalena Andersson har blivit väldigt förbannad när vi har skrivit något negativt", berättade John Hassler, professor vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet för Svenska Dagbladet i veckan som gick. Han var ordförande i Finanspolitiska rådet under 2013-16, och förundrades över hur Andersson gång på gång överreagerade på kritik från rådet.

Erfarenheterna av Anders Borgs finansministertid var lika nedslående. Trots att det var Borg som tog initiativ till att rådet skapades år 2007 växte irritationen när rådet ifrågasatte delar av alliansens ekonomiska politik. Borg ska ha skällt ut rådets ledamöter efter noter och utövat påtryckningar för att mildra kritiken.

Risk för politisering av rådet

Det är sannerligen ingen smickrande bild som framträder av våra finansministrar. Kritik från expertisen tycks vara något som man välkomnar i teorin - och i opposition - men skyr i praktiken vid maktens grytor. 

Vad värre är, nu tycks politikerna inte längre nöja sig med att skälla ut sina kritiker, utan de vill aktivt inskränka deras oberoende. I slutet av förra året presenterades ett förslag om att ledamöter från riksdagens finansutskott ska vara med och bestämma vilka som ska sitta i Finanspolitiska rådet. 

Det skulle innebära en politisering av rådets arbete. Allt talar för att politikerna skulle föredra nationalekonomer som de uppfattar som "lyhörda" och/eller som kan tänkas ha en ideologisk lutning åt något håll.

"Då kan man lika gärna lägga ner rådet", konstaterar John Hassler. I det har han naturligtvis helt rätt. Ett oberoende expertråd som utses av politiker är inget oberoende expertråd. 

Obekväma granskare är en tillgång för ett land

Det är en styrka för Sverige att vi har tunga, oberoende granskningsorgan som synar den ekonomiska politiken. Det skapar ett betydligt bättre beslutsunderlag och ger både väljare och politiker verktyg att förstå vad som står på spel. Risken för bubblor och andra obalanser i ekonomin minskar dessutom när expertmyndigheter i tid kan hissa varningsflagg. 

Dessvärre tycks den rödgröna regeringen inte alls dela den synen på saken. Flera initiativ har tagits för att banta den fristående granskningen av regeringens politik. Bland annat har en utredning fått i uppgift att analysera behovet av flera utvärderingsmyndigheter (Ifau, ISF med flera) och föreslå organisationsförändringar. Det pågår även en bred översyn av Riksrevisionens mandat, exempelvis när det gäller rätten att nagelfara skattepolitiken.

Att minska granskarnas makt vore fel väg att gå. Sverige ska inte svälta ut sina kritiker, utan tvärtom ge dem råg i ryggen.


Läs också: Svält inte dina kritiker, Magdalena Andersson