Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Döm inte äldreboenden efter hur de klarar en pandemi

Man läggs inte in, man flyttar in i ett nytt hem. Det viktigaste är att vardagen är trygg och trivsam.
Foto: Colourbox
Hemska rapporter om hur döden drog fram på äldreboenden under pandemin gör att en del äldre och anhöriga nu tvekar att söka sig dit.
Foto: BORIS GRDANOSKI / AP TT NYHETSBYRÅN

Äldreboenden har fått dåligt rykte efter pandemins härjningar. Men de är och förblir en utmärkt boendeform för äldre i stort behov av omsorg.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

I åratal har det larmats om långa köer till äldreboenden. Till och med 90-plussare och 100-taggare har fått nej. För några år sedan skrev Aftonbladet om en av dem, 94-åriga Kerstin som till sist flyttade hem till sin dotter. Kroppen var slut och när hennes bästa väninna avled blev ensamheten för plågsam.

I dag finns det gott om lediga platser på boendena. Det beror inte bara på virusets framfart utan också på att äldre och anhöriga har börjat dra öronen åt sig. Äldreboenden har fått dåligt rykte. 

Inget konstigt med det; under pandemin har i princip alla reportage och nyheter om äldreboenden handlat om smittspridning, död och brister. Dessutom har debatten kantats av missuppfattningar, överdrifter, skuld och dödsskräck. 

Ibland lät det som om döden på ett äldreboende aldrig är naturlig utan alltid någons fruktansvärda fel.

En normal tisdag i äldreomsorgen är tillgången på kramar och Evert Taube-sånger viktigare än tillgången på visir och läkare.

Det är givetvis välkommet att reella kvalitetsbrister uppmärksammas. Äntligen får äldreomsorgen lite av strålkastarljuset; vanligen handlar det mesta om skola och sjukvård. Förhoppningsvis leder det till förbättringar, som en höjning av den medicinska kompetensen.

Men sjukvård är inte allt; äldreboenden är hem. Man läggs inte in, man flyttar in i sin, troligen, sista lägenhet. Det viktigaste är att vardagen är trivsam, med erfaren och tillräcklig personal, aptitlig mat och gott fikabröd, blommor i fönstren, Allsång på Skansen och aktiviteter. 

En normal tisdag i äldreomsorgen är tillgången på kramar och Evert Taube-sånger viktigare än tillgången på visir och läkare. Och de allra flesta är nöjda med sitt boende. 

Det vore tragiskt om det alternativet nu skulle väljas bort för att människor har fått intrycket att äldreboenden är helvetets förmak.  

Då blir lägenheten ett surrealistiskt och skräckinjagande fängelse.

Men senioren kanske borde flytta hem till son eller dotter i stället? Nej, det vill de flesta äldre inte. Och om vår huvudperson är 90 år, är hennes barn närmare 70. Lite för gamla för att agera hemsamariter i längden. Och man ska inte idyllisera; det kan bli brutalt när en vårdtung person lever tätt inpå sina nära och utsjasade. 

Den som är klar i knoppen kan trots allt välja själv, även om valet är svårt. Det kan inte en demenssjuk. Men anhöriga kan rycka in och besluta att det är bättre att mormor bor kvar i sin lya än skickas till äldreboendet och dess inbillade fasor.

Det vore ännu mer olyckligt. Åtminstone om den dementa är rastlös, desorienterad och har gjort natt till dag – om hon, kort sagt, är en typisk dement. Då blir lägenheten ett surrealistiskt och skräckinjagande fängelse.

Men tänk om mormor eller farfar smittas av något farligt virus på äldreboendet! Ja, och smittrisker har alltid funnits. Likväl är äldreboenden en utmärkt lösning när förmågorna sviker på ålderns höst.