Sedan Ryssland anföll Ukraina har svenskarna visat prov på stor solidaritet: På bara ett dygn hade Röda korsets insamling kommit upp i tio miljoner kronor, och i stort sett varje svensk stad organiseras nu insamlingar av förnödenheter som ska skickas till de krigsdrabbade och till dem som flytt.
Den humanitära situationen i Ukraina är fruktansvärd. Flera stora städer, som Mariupol, Kharkov och Kiev, är i stort sett omringade och under konstant artilleribeskjutning. Det saknas vatten, mat och el. Fler än en miljon ukrainare har flytt landet. Hjälpbehovet är stort.
I den nattsvarta situationen är det vackert att se hur svenskarna vill hjälpa till. Men det som känns bäst för givaren att ge är inte alltid det som är bäst. Det finns en stor risk att ogenomtänkt hjälp skapar fler problem än den löser.
Vid stora hjälpinsamlingar finns alltid en risk att man ger vad man har, snarare än vad mottagarna behöver. I vissa fall är det uppenbart: Som när tio containrar med kylskåp flögs in till det jordbävningsdrabbade Haiti – där det visade sig att de hade en annan spänning än det haitiska elnätet och därmed var obrukbara.
I andra fall är det inget fel på det skänkta, men det efterfrågas inte. Under flyktingkrisen 2015 märkte volontärer att kläderna som svenskarna skänkte ofta var dåligt matchade mot behoven: svenskornas avlagda, korta sommarklänningar var inte vad de religiösa syriskorna ville ha, de efterfrågade täckande plagg.
Har man samlat in saker för att köra ned till gränsen, är det en smartare idé att hålla en loppis hemma och sedan skänka pengarna till en stor hjälporganisation
Behoven kan också förändras fort. De vinterjackor man efterlyser på måndagen kanske man får på tisdagen, och när det fortsätter att komma tusentals jackor i veckor efteråt blir jackberget en logistisk mardröm.
När Australien drabbades av enorma skogsbränder kallade myndigheterna det stora inflödet av gåvor för ”en andra katastrof”. Lådor och säckar fyllde varje förråd och kommunhus, och volontärer behövde lägga viktig tid på att sortera och forsla bort oönskade gåvor – när deras hjälp hade behövts på annat håll.
Studier har uppskattat att ungefär 60 procent av det som skänks vid stora kriser och katastrofer inte kommer till användning, utan fyller soptipparna i stället.
Städer längs den polska gränsen mot Ukraina vädjar nu om att inte skicka mer, eftersom de saknar möjlighet att ta emot och förvara mer än vad man redan fått.
FN:s kontor för humanitärt bistånd (OCHA) rekommenderar att biståndsorganisationer köper allt man kan på plats. Då stöttar man den lokala ekonomin, och får varor som de hjälpbehövande är vana vid att använda. Det går dessutom fortare än att vänta på att lastbilar med donationer ska rulla över kontinenten. Därför är det bäst att skänka pengar, snarare än att bidra med kläder, leksaker och blöjor.
Har man samlat in saker för att köra ned till gränsen, är det en smartare idé att hålla en loppis hemma och sedan skänka pengarna till en stor hjälporganisation.
Pengar är den bästa gåvan. Hur opersonlig den än kan kännas.